I dagens värld har Adolf von Baeyer fått stor relevans i samhället. Dess inverkan har sträckt sig till olika områden och genererat diskussioner, debatter och reflektioner kring dess betydelse och återverkningar. Från den politiska till den kulturella sfären har Adolf von Baeyer blivit ett ämne av allmänt intresse som inte lämnar någon oberörd. I den här artikeln kommer vi att utforska de många aspekterna av Adolf von Baeyer, analysera dess utveckling över tid och dess inflytande på människors dagliga liv. Dessutom kommer vi att undersöka de olika perspektiven som finns kring Adolf von Baeyer, vilket ger en fullständig översikt över dess inverkan på dagens samhälle.
Adolf von Baeyer ![]() | |
![]() | |
Född | Johann Friedrich Wilhelm Adolf von Baeyer 31 oktober 1835 Berlin |
---|---|
Död | 20 augusti 1917 (81 år) Starnberg eller München |
Begravd | Waldfriedhof |
Medborgare i | Kejsardömet Tyskland |
Utbildad vid | Humboldt-Universität zu Berlin Münchens universitet Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg universitetet i Gent Friedrich-Wilhelms-Gymnasium ![]() |
Sysselsättning | Kemist, universitetslärare |
Arbetsgivare | Münchens universitet Humboldt-Universität zu Berlin Strasbourgs universitet |
Maka | Adelheid Bendemann |
Barn | Hans Ritter von Baeyer (f. 1875) Otto von Baeyer (f. 1877) |
Föräldrar | Johann Jacob Baeyer |
Utmärkelser | |
Davymedaljen (1881) Utländsk ledamot av Royal Society (1885) Maximiliansorden för konst och vetenskap (1891) Liebig-medaljen (1903) Nobelpriset i kemi (1905) Elliott Cresson-medaljen (1912) Fellow of the American Academy of Arts and Sciences Pour le Mérite för vetenskap och konst | |
Redigera Wikidata |
Johann Friedrich Wilhelm Adolf Ritter von Baeyer, född 31 oktober 1835 i Berlin, död 20 augusti 1917 i Starnberg, var en tysk kemist, son till geodeten Johann Jacob Baeyer.
Baeyer blev 1860 docent och 1866 extra ordinarie professor i kemi vid universitetet i Berlin och 1872 ordinarie professor vid universitetet i Strassburg. År 1875 efterträdde han Justus von Liebig som professor i München, där under hans ledning ett nytt omfattande laboratorium uppfördes. Baeyer var mannen bakom ett stort antal viktiga arbeten inom den organiska kemin.
Baeyer gjorde flera viktiga insatser inom organisk kemi. De mest betydelsefulla var syntesen av indigo, upptäckten av ftalein-färgämnena, undersökningarna av honingstensyra, terpener och hydrogenerade bensenderivat, särskild hydrerogenerade ftalsyror. Baeyer publicerade tillsammans med Victor Villiger viktiga arbeten över det fyrvärda syret, vilket lade grunden till Baeyer-Villiger-oxidation. Han bildade skola - en av hans elever var Emil Fischer - och utövade därigenom stort inflytande på den experimentella organiska kemins utveckling.
Även Baeyers teoretiska insatser väckte stor uppmärksamhet. Bland dessa kan nämnas hans åsikter om bensens struktur, hans spänningshypotes till förklaring av de ringformiga kolväteföreningarnas olika stabilitet, och framför allt hans framställning av assimilationsförloppet hos växterna. Baeyer tilldelades Davymedaljen 1881. Han invaldes i Kungliga Vetenskapsakademien år 1884. År 1905 fick Baeyer Nobelpriset i kemi för sitt arbete.
|
|