Den här artikeln kommer att ta upp Vatten på månen, ett ämne som har fångat intresset hos många forskare och specialister inom olika kunskapsområden. Relevansen av Vatten på månen manifesteras genom dess påverkan på samhälle, kultur, historia och mänsklig utveckling. Med tiden har Vatten på månen väckt debatter, forskning och reflektioner som berikat förståelsen för detta fenomen. Ur olika perspektiv och tillvägagångssätt har de många aspekterna av Vatten på månen analyserats och avslöjat dess komplexitet och dess inflytande på olika aspekter av det dagliga livet. I denna mening syftar den här artikeln till att utforska fenomenet Vatten på månen på ett omfattande och rigoröst sätt, vilket ger en bred och uppdaterad vision av detta ämne.
Vatten på månen, månens vatten eller månvatten kallas det vatten som finns på månen. Flytande vatten ligger inte kvar på månens yta utan förångas. Därefter sönderdelas vattenångan av solljuset och dess väteatomer försvinner snabbt ut i rymden.
Forskare har sedan 1960-talet gissat att vattenis kan ligga kvar i kalla, permanent skuggade kratrar på månens poler. Vattenmolekyler har också detekterats i det tunna skikt av gaser ovanför månens yta.[1][2]
Vatten (H2O) och den kemiskt besläktade hydroxigruppen (-OH), kan också existera i former kemiskt bundna som hydrater och som hydroxidjoner i månens mineraler (snarare än som fritt vatten), och mätdata antyder starkt att så är fallet i låga koncentrationer över stora delar av månens yta.[3] I själva verket beräknas adsorberat vatten finnas vid spårkoncentrationer av 10 till 1000 ppm.[4] År 1978 rapporterades det att prover som sänts tillbaka med sovjetiska Luna 24-sonden innehöll 0,1% vatten räknat i massa. [5][6] Ofullständiga bevis av fri vattenis vid månens poler är insamlade från en mängd olika iakttagelser som tyder på närvaro av bundet väte.
18 november 2008 skickade den indiska Chandrayaan-1 ner en månkollisionssond från 100 kilometers höjd. Under dess 25 minuters långa nedfärd samlade sonden in mätdata som bevisade förekomst av vatten i 650 masspektra i månens tunna atmosfär.[7] I september 2009 detekterades vatten på månens yta av NASA:s instrument Moon Mineralogy Mapper ombord på Chandrayaan-1. [8] och absorptionslinjer från hydroxyl i reflekterat solljus. I november 2009 bekräftade NASA åter vatten på månen med hjälp av dess rymdsond LCROSS som detekterade en betydande mängd av hydroxyl i material som kastas upp från en krater vid månens sydpol när övre steget av en Atlas-raket krockade med månens yta.[9] Fyndet kan tillskrivas vattenförande material [10] - i vad som verkar vara "nästan ren kristallin vattenis". [11] I mars 2010 rapporterades det att Mini-SAR ombord på Chandrayaan-1 hade upptäckt mer än 40 permanent mörka kratrar nära månens nordpol som gissas innehålla uppskattningsvis 600 miljoner ton vattenis.[11][12]
Vatten kan ha tillförts månen över geologiskt lång tid genom regelbundet bombardemang av vattenbärande kometer, asteroider och meteoroider [13] eller har oavbrutet producerats på plats genom vätejoner (protoner) från solvinden som har krockat med syrehaltiga mineraler. Sökandet efter vatten på månen har rönt stor uppmärksamhet och motiverat till flera nya månexpeditioner, mycket på grund av vattnets användbarhet vid långvarig närvaro på månen.