Tofspingvin
Den här artikeln kommer att ta upp Tofspingvin, ett mycket relevant ämne som har skapat intresse och debatt inom olika områden. Tofspingvin har varit föremål för studier, analys och reflektion av experter och forskare, som har försökt förstå dess inverkan, implikationer och möjliga lösningar. Ur olika perspektiv har ett försök gjorts att ta itu med Tofspingvin på ett heltäckande sätt, med tanke på dess många dimensioner och komplexitet. I den meningen vill artikeln bidra till diskussionen kring Tofspingvin, genom att erbjuda en detaljerad, motiverad och objektiv analys, som bidrar till att berika kunskapen om detta ämne.
| Tofspingvin Status i världen: Starkt hotad[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Pingvinfåglar Sphenisciformes |
| Familj | Pingviner Spheniscidae |
| Släkte | Eudyptes |
| Art | Tofspingvin E. sclateri |
| Vetenskapligt namn | |
| § Eudyptes sclateri | |
| Auktor | Buller, 1888 |
| Utbredning | |
.png) | |
| Synonymer | |
| |
Tofspingvin[2] (Eudyptes sclateri) är en relativt stor pingvin som häckar i ett par ögrupper utanför Nya Zeeland.[3] Den minskar kraftigt i antal och listas som starkt hotad av IUCN.
Utseende
Tofspingvinerna kan bli 65 centimeter långa och väga runt sju kilogram, vilket är över medel för pingviner. Påfallande är den gula tofsen som börjar vid näbbens övre ansats och som går över ögonen. Annars har huvudet och halsen en svart färg medan näbben är orangebrun. Bålen är uppdelad i en blåsvart ovansida och en vit undersida. Armarna som liknar bröstfenor är likaså blåsvart på ovansidan, ofta med en vitaktig kant. Deras undersida är vid spetsen blåsvart och nära bålen ljusare till vitaktig. Nyfödda ungar har en gråbrun rygg.[4]
Läten
Som spelläte hör högljudda skall och skrin, medan kontaktlätet är ett kortare skall. Lätena är mycket lika fjordpingvinen, men mörkare.[5]
Utbredning och status
Kolonier förekommer på Bountyöarna och Antipodöarna som ligger cirka 700 km öster om Sydön.[1] IUCN kategoriserar arten som starkt hotad. Artens population har minskat betydligt under de senaste 45 åren och beståndet är fortfarande på tillbakagång.[1] En taxering 2011 fann 34 226 bon i Antipodöarna[6] och en annan samma år ytterligare 26 000 på i Bountyöarna.[7] Eftersom bara 80 % av de vuxna individerna tros häcka varje år kan därför beståndet uppskattas till cirka 150 000.[1]
Ekologi
Hanar och honor bildar på land stora kolonier där även klipphopparpingviner (Eudyptes chrysocome) kan förekomma. Hanen kommer ofta två veckor före honan till nästet som användes under tidigare år. Boet påbörjas det av honan genom att svänga runt på marken. Sedan avlägsnar hon oönskad bråte från gropen. Efteråt bygger hanen nästets kanter med stenar och lera.[4]
Boet försvaras mot andra par med skrik, hotfulla rörelser eller genom strider. Under strider slår motståndarna med näbben och bröstfenorna. Honan lägger i oktober två ägg under tre till fem dagar. Det andra ägget är avsevärd större och det är även det enda ägget som ruvas klart. Honan och hanen ruvar ömsesidig och ägget kläcks efter cirka 35 dagar. Ungen bevakas under de följande tre till fyra veckor av sina föräldrar. Modern hämtar tidvis föda från havet medan hanen stannar i kolonin och fastar. I februari börjar ruggningen och sedan är ungen självständig.[4]
Tofspingvinen har troligen fiskar, bläckfiskar och kräftdjur som föda.[4][1]
Namn
Arten har på svenska i litteratur även kallats Sclaters tofspingvin.[8]
Noter
- ^ BirdLife International 2020 Eudyptes sclateri . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2015-01-01
- ^ Jenny Burchman (17 april 2001). ”Erect-crested penguin” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Eudyptes_sclateri/. Läst 6 juni 2016.
- ^ Martínez, I., D. A. Christie, and F. Jutglar (2020). Erect-crested Penguin (Eudyptes sclateri), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.bicpen1.01
- ^ Hiscock, J.A. & Chilvers, B.L. 2014. Declining eastern rockhopper (Eudyptes filholi) and erect-crested (E. sclateri) penguins on the Antipodes Islands, New Zealand. New Zealand Journal of Ecology 38.
- ^ Miskelly, C. M. 2013. Erect-crested penguin. In Miskelly, C.M. (ed.) New Zealand Birds Online. www.nzbirdsonline.org.nz.
- ^ Harrison, Peter. Seabirds of the World: A Photographic Guide. Princeton University Press, Princeton, New Jersey, 1987, ISBN 0-691-01551-1
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör tofspingvin.
Wikispecies har information om tofspingvin.- Läten på xeno-canto.org
|