I den här artikeln kommer vi att utforska Själavård, ett ämne som har fångat mångas intresse och uppmärksamhet på senare tid. Med ett brett spektrum av implikationer och tillämpningar är Själavård ett ämne som täcker så olika områden som vetenskap, teknik, politik, kultur och samhället i allmänhet. När vi går vidare genom analysen av Själavård kommer vi att fördjupa oss i dess innebörd, inverkan och relevans i dagens värld, och undersöka de olika perspektiv som finns kring detta ämne. Från sitt ursprung till sin samtida evolution fortsätter Själavård att vara föremål för debatt och reflektion, och denna artikel försöker belysa dess många aspekter och dess betydelse i det nuvarande landskapet.
Själavård är inom kristendomen en enskild samtalskontakt som syftar till att utveckla den enskildes andliga liv. Själavårdaren, eller själasörjaren, är ofta en präst, pastor eller diakon, men kan också vara en annan av församlingen utsedd person, till exempel en psykolog, psykoterapeut eller kurator. Det förekommer också att enskilda troende får förtroende för någon mogen, icke officiellt utsedd lekman, exempelvis en munk eller nunna, och rådfrågar honom eller henne i andliga frågor. Ibland kan en sådan person få många anhängare. I rysk-ortodoxa kyrkan kallas en sådan person Starets.
Själavården kan innefatta bikt, det vill säga bekännelse och förlåtelse av synd. I många kyrkor är det förbehållet präster att höra bikt, men i andra kan även lekmän göra detta.
Själavården innefattar ofta moment av tröst, uppmuntran och liknande, men är huvudsakligen något annat än psykoterapi, vars syfte är att behandla psykisk ohälsa.
Själavård är i många kyrkor omgärdad med sekretess. Svenska kyrkan ålägger till exempel sina präster fullständig tystnadsplikt, med risk för att de om de yppar något avsätts från sitt ämbete. Även svenska staten förbjuder att präster, pastorer och motsvarande i domstol hörs som vittnen angående sådant de hört under själavård eller bikt.