I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den fascinerande världen av Pius XII. Oavsett om du är intresserad av att lära dig mer om den här figuren, lära dig om det här specifika ämnet eller upptäcka händelserna som markerade ett specifikt ögonblick i historien, kommer den här artikeln att ge dig detaljerad och relevant information om Pius XII. Genom en omfattande analys kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Pius XII, från dess ursprung till dess påverkan idag. Oavsett vad ditt intresse är, kommer den här artikeln att erbjuda dig en omfattande och berikande vision av Pius XII.
Pius XII | |
![]() | |
Påve 1939–1958 | |
---|---|
Namn | Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli |
Född | 2 mars 1876 |
Död | 9 oktober 1958 (82 år) |
Företrädare | Pius XI |
Efterträdare | Johannes XXIII |
Påve i 19 år, 7 månader och 7 dagar |
Pius XII, född Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli 2 mars 1876 i Rom, död 9 oktober 1958 i Castel Gandolfo, Lazio, Italien, var påve från den 2 mars 1939.
Eugenio Pacelli var son till advokaten, adelsmannen (Nobile di Acquapendente och Nobile di Sant'Angelo in Vado från 1853 respektive 1858) Filippo Pacelli och dennes hustru Virginia Graziosi. Den 4 mars 1876, två dagar efter födelsen, döptes han i församlingskyrkan Santi Celso e Giuliano i rione Ponte.
Pacelli studerade vid bland annat Gregoriana i Rom. Han prästvigdes den 2 april 1899. 1917 utnämndes han till titulärbiskop av Sardes. 1920–1929 var han nuntie hos den tyska regeringen.[1] Pacelli utsågs 1929 till kardinalpräst med Santi Giovanni e Paolo som titelkyrka. 1935–1939 tjänade han som camerlengo.
Pacelli valdes till påve 1939 efter en karriär i kurians tjänst. I sina encyklikor, bland annat Mystici corporis Christi (1943) om kyrkan och Humani generis (1950) om tro och teologi, tog han ställning i aktuella frågor. Under jubelåret 1950 proklamerade han dogmen om Jungfru Marias kroppsliga upptagande till himlen (assumptio).
Pius hållning under andra världskriget har blivit livligt debatterad. Han ingrep inte aktivt mot de nazistiska judeförföljelserna, därför att detta enligt hans mening skulle förvärra deras situation. Pius skall, enligt uppgift, även ha känt till de planerade massmorden i Fosse Ardeatine 1944. Däremot gav Vatikanstaten skydd åt många enskilda. På Pius order gav Vatikanen skydd åt hundratusentals enskilda judar och politiska flyktingar, även om han utåt föredrog att föra tyst diplomati.[2] Även många efterspanade nazistiska krigsförbrytare fick åren efter andra världskriget hjälp av Vatikanen att ta sig till Argentina, med Pius goda minne.[1][3]
Särskilt under sina senare år som påve ledde han den katolska kyrkan in i en period av konservatism som utgjorde bakgrunden till Johannes XXIII:s och Andra Vatikankonciliets omfattande reformer.
Pius hälsa försämrades under 1950-talet och han dog den 9 oktober 1958 i Castel Gandolfo. Efter hans död balsamerades påvens kropp av hans läkare Riccardo Galeazzi-Lisi med en ny balsameringsmetod uppfunnen av Dr. Oreste Nuzzi. Denna visade sig vara mindre lyckad. Kroppen förruttnade, liket beskrevs som smaragdgrönt och vakter påstås ha svimmat av lukten.[4] Påvens begravningståg lockade rekordmånga åskådare i hans hemstad Rom.
Pius XII har fått sitt sista vilorum i de Vatikanska grottorna under Peterskyrkan. Saligförklaringsförfarandet för Pius XII gick den 19 december 2009 vidare genom ett viktigt steg. Påven Benedictus XVI tillerkände denna dag sin föregångare den heroiska dygden och gav honom titeln venerabilis (vördnadsvärd).[5][6] För att en saligförklaring skall kunna komma till stånd krävs nu ett mirakel, det vill säga att någon blir helad efter att ha bett om Pius XII:s förbön.
|
|
|
|
|
|