Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Mårran, en fråga av stor relevans och intresse idag. Mårran har fångat experternas och allmänhetens uppmärksamhet på grund av dess inverkan på olika samhällsområden. Utefter dessa linjer kommer olika aspekter relaterade till Mårran att undersökas, från dess ursprung och utveckling, till dess implikationer i den samtida världen. Åsikter och ståndpunkter från specialister i frågan kommer också att analyseras, liksom möjliga lösningar eller åtgärder som ska vidtas i denna fråga. Utan tvekan är Mårran ett ämne som inte lämnar någon oberörd, så det är viktigt att fördjupa sin studie och förståelse för att uppnå en mer komplett och klargörande vision.
Mårran Mumintrollen-rollfigur | |
![]() | |
Historia | |
---|---|
Första framträdande | Trollkarlens hatt (1948) |
Skapad av | Tove Jansson |
Bostad | |
Hemvärld | Mumindalen/Ensliga bergen |
Övrigt | |
Kön | Kvinna |
Mårran är en litterär figur i Tove Janssons romaner om Mumintrollen, introducerad 1948 i boken Trollkarlens hatt.[1] Mårran är en stor, kall, spöklik och skrämmande gestalt. Hennes anletsdrag består av två små, stirrande ögon, en stor näsa och en mun som visar tänderna i ett streck. Ursprungligen var hon färglös men har i den japanska tecknade TV-serien en mörklila nyans på kroppen.
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Eftersom Mårran inte kan tala (i den polska TV-serien och den japanska TV-serien ger hon ifrån sig morranden och andra ljud, oavsett om hon är arg, eller till och med glad) har ett omdiskuterat område varit vad exakt hon symboliserar i Janssons böcker. För invånarna i Mumindalen fungerar Mårran som ett ständigt närvarande hot, men hon är också en sinnebild för ensamheten. Mårran är mycket kall, och allt hon rör vid fryser till is. Men där inne längtar hon efter ljus och värme; hon förstår bara inte att ta till sig det på rätt sätt. Mårran fungerar som en psykologisk skildring av de mycket ensamma människorna, som inte förmår ta till sig kärleken. Deras uppträdande upplevs istället som skrämmande, vilket gör att de förblir ensamma. När Mumintrollet (i boken Pappan och havet) äntligen tar mod till sig och vågar närma sig Mårran, då minskar hennes kyliga hotfullhet.
Vissa menar att Mårran är en produkt av vår egen rädsla för det okända och en gestalt som skapats genom utfrysning av många av de annars så snälla figurerna i Mumindalen.
I TV-avsnittet "Små gäster" från den animerade serien I Mumindalen medverkar hon också. Hon blir bestulen på rubinen, men i TV-serien får hon välja en sak att byta den mot i Muminmammans väska. Men vad Muminmamman än plockar fram, blir Mårran lite ledsen och skakar på huvudet. Till slut får hon välja själv och får en hjärtformad snäcka.