I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Johann Hartwig Ernst von Bernstorff och dess konsekvenser för det moderna samhället. Från dess ursprung till dess genomslag idag har Johann Hartwig Ernst von Bernstorff varit föremål för debatt, diskussion och ständigt intresse. Genom åren har Johann Hartwig Ernst von Bernstorff bevisat sin relevans inom olika områden, från politik till vetenskap till populärkultur. Genom denna omfattande analys kommer vi att försöka bättre förstå vikten av Johann Hartwig Ernst von Bernstorff i dagens värld och hur det har format vårt sätt att tänka, agera och relatera till miljön omkring oss. Följ med oss på denna upptäckts- och reflektionsresa om Johann Hartwig Ernst von Bernstorff.
Johan Hartvig Ernst Bernstorff | |
![]() | |
Född | 13 maj 1712 Hannover |
---|---|
Död | 18 februari 1772 (59 år) Hamburg |
Medborgare i | Tyskland |
Utbildad vid | Tübingens universitet ![]() |
Sysselsättning | Politiker, minister, diplomat, bankman |
Befattning | |
Danmarks utrikesminister (1751–) | |
Maka | Charitas Emilie Bernstorff |
Utmärkelser | |
Dannebrogorden | |
Redigera Wikidata |
Johann Hartwig Ernst von Bernstorff, född 13 maj 1712 i Hannover, död 18 februari 1772 i Hamburg, var en dansk statsman, farbror till Andreas Peter Bernstorff.
Han fick genom danska släktingar plats vid Kristian VI:s hov, och fick efter hand en rad diplomatiska uppdrag. Mellan 1744 och 1750 var Bernstorff Danmarks sändebud i Paris. Under sin tid i Frankrike knöt han en rad viktiga diplomatiska förbindelser som senare kom att bli viktiga för honom, bland annat med den svenske diplomaten Carl Fredrik Scheffer. Genom traktatet 1749 erhöll Danmark ett starkt stöd från Frankrike, och Bernstorff var en av de drivande bakom 1750 års bytesöverenskommelse med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik.
År 1750 kallades Bernstorff till Danmark för att stödja den då sjuke utrikesministern Johan Sigismund Schulin. Schulin avled innan Bernstorff nådde Köpenhamn. I mars 1751 utsågs Bernstorff till ny utrikesminister, ett uppdrag han behöll till 1770. Bernstorffs skickliga diplomati bidrog till att ett neutralt Danmark kunde hålla sig utanför 1750-talets europeiska krig. Krig med Ryssland hotade Danmark efter att Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp hade blivit rysk kejsare 1762, men krig avvärjdes efter att tsaren avsattes efter några månader.
En bättre relation till efterträdaren, Katarina II, bidrog till att Danmark lämnade sin allians med Frankrike 1765 och i stället ingick ett förbund med Ryssland. År 1767 löstes frågan om Gottorp genom ett fördrag med Ryssland, enligt vilket den Gottorpska delen av Holstein skulle överlämnas åt den danske kungen i utbyte mot Oldenburg och Delmenhorst. För detta belönades Bernstorff genom att upphöjas till danskt länsgrevligt stånd. Efter Kristian VII:s makttillträde 1766 ökade motståndet mot Bernstorffs ryskorienterade politik. Han tvingades avgå från utrikesministerposten i september 1770 och efterträddes då av Struensee.