Gråhuvad vipa

I dagens värld har Gråhuvad vipa tagit en ledande roll i samhället och genererat en betydande inverkan på olika områden i det dagliga livet. Sedan dess uppkomst har Gråhuvad vipa genererat oändliga debatter, kritik och reflektioner, och blivit ett ämne av intresse för olika sektorer och discipliner. Dess inflytande har överskridit gränser och har blivit en grundläggande del i beslutsfattande, i konstruktionen av identitet, i utvecklingen av teknik och i skapandet av nya former av kommunikation. I den här artikeln kommer vi att utforska de många aspekterna av Gråhuvad vipa och dess relevans i det moderna samhället.

Gråhuvad vipa
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteVanellus
ArtGråhuvad vipa
V. cinereus
Vetenskapligt namn
§ Vanellus cinereus
Auktor(Blyth, 1842)

Gråhuvad vipa[2] (Vanellus cinereus) är en asiatisk fågel i familjen pipare inom ordningen vadarfåglar.[3] Den häckar i fuktiga gräsmarker och våtmarker i östra Kina, angränsande delar av sydostligaste Ryssland samt Japan. Vintertid flyttar den till södra Asien. Fågeln är en mycket sällsynt gäst i Europa, med ett enda fynd av troligen samma individ som först sågs i Norge och sedan i Värmland i Sverige i maj 2019. Arten minskar i antal till följd av habitatförstörelse, men beståndet anses än så länge fortfarande vara livskraftigt.

Utseende och läte

Gråhuvad vipa är en 34–37 centimeter lång vadare med långa ben. Den är, som namnet avslöjar, grå på huvud och hals. Undertill syns ett mörkare grått bröstband och en vit buk. Ryggen är brun, övergumpen vit och stjärten svart. I flykten är den kontrastrik med svarta handpennor, vita armpennor och vingundersida och bruna övre vingtäckare. Könen liknar varandra, men hanen är större än honan. Ungfåglar är grå där de vuxna är vita, bröstbandet är mindre distinkt och på ovansidan syns bleka fjäderspetsar. Lätet är ett "tji-itt".[4]

Utbredning

Fågeln häckar i nordöstra och östra Kina (Inre Mongoliet, centrala Manchuriet, Jiangsu och Fujian), angränsande delar av Ryssland samt i Japan.[5] Vintertid flyttar den till södra Asien, ett område från Nepal, norra och nordöstra Indien och Bangladesh till sydcentrala Kina och norra Indokina, ibland längre söderut.[5] Vid ett tillfälle, 3 januari 2012, har den påträffats i Oman.[6] I maj 2019 observerades en individ i Norge. Ett antal dagar senare observerades även en i Strandvik utanför Kristinehamn i Värmland, vilket förmodligen rör sig om samma individ.[7][8] I slutet av juni sågs den även i Friesland i Nederländerna.[9]

Systematik

Resultat från genetiska studier tyder på att gråhuvad vipa är närbesläktad med sumpvipa (V. leucurus) och stäppvipa (V. gregarius).[10] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Ekologi

Gråhuvad vipa häckar från april till juli i fuktiga gräsmarker, risfält och våtmarkskanter. Vintertid ses den i flockar i liknande miljöer. Den födosöker på grunt vatten efter insekter, maskar och mollusker.[4]

Häckning

Arten häckar monogamt och revirhävdande, i Japan i mars-april.[11] Boet är en uppskrapad grop i marken som ofta fodras med kvistar. Däri lägger den fyra ägg som ruvas i 28–29 dagar.

Gråhuvad vipa med unge.
Nyligen flygg unge.

Status

Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses vara stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 25 000 och 100 000 individer.[1]

I Japan drabbas arten av bopredatorer som kråka, rovfåglar (bland annat kärrhökar) och hundar.[11] Även jordbruksmetoder påverkar kraftigt artens häckningsframgång.[12]

Taxonomi och namn

Gråhuvad vipa beskrevs vetenskapligt som art av Edward Blyth 1842 från ett typexemplar insamlat i Calcutta, under protonymen Pluvianus cinereus. Dess vetenskapliga artnamn cinereus är latin för "askgrå".[13]

Noter

  1. ^ Birdlife International 2024 Vanellus cinereus . Från: IUCN 2024. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2024-2. Läst 1 december 2024.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Hayman, Peter; Marchant, John; Prater, Tony (1986). Shorebirds: an identification guide to the waders of the world. Boston: Houghton Mifflin. sid. 384–385. ISBN 0-395-60237-8 
  5. ^ Wiersma, P. & Kirwan, G.M. (2018). Grey-headed Lapwing (Vanellus cinereus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53806 6 oktober 2018).
  6. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 90. ISBN 978-84-941892-9-6 
  7. ^ ”Gråhuvad vipa - ny art för landet!”. club300.se. 14 maj 2019. http://www.club300.se/News/Default.aspx?nID=3674. 
  8. ^ Raritetskommittén, BirdLife Sverige: Raritetskatalogen, birdlife.se/rk/raritetskatalogen
  9. ^ Tarsiger.com Fynd av gråhuvad vipa i Västpalearktis
  10. ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
  11. ^ Ohno, Y. (1996). Effects of nesting Gray-headed Lapwings Microsarcops cinereus on the intensity of the artificial nest predation by Carrion Crows Corvus corone. Jap. J. Orn.. 45(2): 91–99.
  12. ^ Takahashi, M. and Ohkawara, K. (2007). Breeding behavior and reproductive success of Grey-headed Lapwing Vanellus cinereus on farmland in central Japan. Ornithological Science. 6(1): 1–9.
  13. ^ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4

Externa länkar

Katalogdata
​​​​ • Dyntaxa: 6040170​​ • GBIF: 5229145​​​ • Inaturalist: 4875​ • ITIS: 176485​ • IUCN: 22694010​ • NCBI: 261961​​ • WoRMS: 1451016​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: 8F8F0CF04F2CB9F8​​​ • Xeno-canto: Vanellus-cinereus​​​​​​