Damaralärka är ett ämne som har genererat mycket debatt de senaste åren. I takt med att samhället utvecklas blir denna fråga allt mer relevant och polariserande, vilket genererar motstridiga åsikter inom olika sektorer. Den här artikeln försöker analysera Damaralärka på djupet, utforska dess olika aspekter och tillhandahålla objektiv och uppdaterad information om ämnet. Genom ett heltäckande tillvägagångssätt är det tänkt att ge läsaren en komplett och balanserad bild av Damaralärka, och på så sätt möjliggöra en bredare och berikande förståelse av den aktuella frågan.
Damaralärka Status i världen: Livskraftig (lc) | |
![]() | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Tättingar Passeriformes |
Familj | Lärkor Alaudidae |
Släkte | Spizocorys |
Art | Damaralärka S. starki |
Vetenskapligt namn | |
§ Spizocorys starki | |
Auktor | Shelley, 1902 |
Synonymer | |
|
Damaralärka (Spizocorys starki) är en fågel i familjen lärkor inom ordningen tättingar.
Damaralärkan är en medelstor till liten, kompakt lärka med en kraftig, ljus näbb som verkar svullen och en tofs på huvudet som ofta är rest. Fjäderdräkten är relativt ljust, ovantill sandbrun med otydliga mörka streck och undertill vitaktig med mycket svag streckning på bröstet. Ansiktet är ostreckat med tydligt ögonbrynsstreck. Sången som utförs i sångflykt innehåller drillar, visslingar och tjirpande ljud.
Fågeln förekommer från sydvästligaste Angola till Namibia, sydvästra Botswana och nordvästra Sydafrika. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Genetiska studier från 2023 visar att damaralärkan är systerart till artparet rosanäbbad lärka och svartmaskad lärka.
Damaralärkan hittas i torra gräsmarker på slätter. Den föredrar områden med grus snarare än sand. Fågeln har ett nomadiskt leverne och kan uppträda i små till mycket stora flockar efter regn, ibland tillsammans med finklärkor och fältsparvar. Den ses ofta sitta i skuggan under dagens hetta, med tofsen rest, näbben öppen, ögonen halvöppna och vingarna sänkta för att underlätta avkylning.
Arten har ett stort utbredningsområde och beståndet anses stabilt. Internationella naturvårdsunionen IUCN listar den därför som livskraftig (LC).
Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Arthur Cowell Stark (1846-1899), brittisk naturforskare och samlare av specimen som dödades under belägringen av Ladysmith under Andra boerkriget.
|