Bohuslänska

Bohuslänska är de svenska, och förr i tiden även norska dialekter som talas i landskapet Bohuslän. Bohuslänska räknas till götamålen och har många drag gemensamma med norska dialekter, särskilt i norra delarna av landskapet. Landskapet var en del av Norge fram till 1658, vilket också återspeglas i språket. Samtidigt har dialekterna tydliga influenser från målen i Halland och Västergötland.

Fram till 1658 var landskapet uppdelat i två administrativa områden, Ranrikesyssla eller Viken i norr och Älvsyssla i söder. Den här uppdelningen har haft stor inverkan på kulturlandskapet och därmed dialekterna i Bohuslän, t.ex. har man använt skilda redskap och metoder vid fiske och bebyggelsen skiljer sig åt mellan södra och norra Bohuslän. Gränsen mellan de båda administrativa områdena gick i höjd med Uddevalla och Havstensfjorden, vilket också utgör ungefärlig gränslinje för många dialektala skillnader.

Kännetecken

Ljudbildning

Bohuslän är ett gränslandskap, och många drag i dialekterna är gemensamma med de norska dialekterna på andra sidan riksgränsen. I många ord där svenska standardspråket har o och norskan har u, följer bohuslänskan det norska uttalet i Östfold, i ord som ku ('ko'), bru ('bro'), knuge ('knoge') och tru ('tro'). Gammalt kort e har i östnordiska språk övergått till jä framför ändelse-a (som ofta har fallit bort), men i Bohuslän kvarstår e i ord som stela ('stjäla') och stert ('stjärt'). På samma sätt som i väster har kort a-ljud i vissa fall övergått till ett å-ljud eller kort öppet a-ljud genom u-omljud, t.ex: vall blir våll och trast blir tråst.

Konsonantkombinationerna mp, nk och nt blir ofta pp, kk och tt genom nasalassimilation på samma sätt som i Norge: bratt ('brant'), sopp ('svamp'), dräkka ('dränka' lin). Samtidigt kvarstår många icke-assimilerade former, till exempel drunkna där många andra västsvenska dialekter har drokkna eller drukkna.

Gullmarsfjorden fungerar som gränslinje för många särdrag som skiljer sig åt mellan norr och söder. I de södra delarna uttalas kort a framför ck på samma sätt som i standardspråkets backe, jämfört med i norr där uttalet är med mörkt a, som i standardspråket bara finns som lång vokal. I norr har gammalt långt e-ljud på samma sätt som i yttre Östfold bevarats i slutet av ord där uttalet i söder har ä, t.ex. tre ('trä') och kne ('knä'). Detta drag finns även i Dalsland och delar av Värmland. Ett tydligt särdrag för Bohuslän som helhet är att i och y kan uttalas med ett spetsigt ljud, i söder med ett spetsigt och surrande ljud som brukar kallas för Viby-i.

De södra och norra delarna av Bohuslän skiljer sig också åt när det gäller konsonanterna. I södra Bohuslän uttalas kombinationerna sk, sj och stj alltid som s+k, det heter alltså Skerhamn ('Skärhamn') med samma initiala konsonantuttal som i standardspråkets skata. Övergången från p, k, t till b, g, d efter lång vokal som ytterst troligen härrör från Själland har fått fäste längs hela den kustremsa som låg under dansk administration före 1658, även i Bohuslän och den del av Sörlandskusten i Norge som kallas bløde kyststriba. Här heter det alltså båd ('båt'), greb ('grep') och vig ('vik'). Ett annat kännetecken som kommer söderifrån är att g uttalas som w efter bakre vokal och som j efter främre vokal, t.ex. blir hage till hawe och väg blir till väj.

Övriga särdrag hos bohuslänskan^{[källa behövs]}:

Kombinationen va blir å efter k och s, t.ex: kvart blir kårt och sått istället för svart.
Liksom i norskan har bohuslänskan hårt l-ljud och är den enda dialekten i svenskan som har hårt l-jud.
Liksom de flesta norra götamålen blir "rd" till "l", fast hårt l-ljud i detta fall.
Långt ö-ljud uttalas öppet, som .
Standardsvenskans korta u-ljud har sänkts till ett o-ljud genom "a-omljud", t.ex: kulle blir kolle och hult blir till holt.

Böjningsformer

När det gäller substantivens böjningsformer skiljer sig norra och södra Bohuslän starkt åt. Feminina substantiv i singularis och neutrala substantiv i pluralis får ändelsen -a i söder jämfört med -e i norr. I söder heter det alltså i likhet med många andra dialekter sänga ('sängen'), sola ('solen') och broa ('bron'), jämfört med sänge, sole och broe i norr. Ett stort sydsvenskt område har bortfall av -r i pluralformer av t.ex. hästar och backar, men i norra Bohuslän kvarstår detta -r. En egenhet i de norra delarna är att ord som annars slutar på -er i plural kan få ändelsen -ar, t.ex. ruddar ('rötter') och nättar/näddar ('nätter').

Exempel på ord och uttryck

Bohuslänska	Standardsvenska	Exempel
attre	ångra
baffe	torskrom
bänne	folkhop
bôleverk	otympligt objekt, schabrak
Bôn	Botten
divla	diskutera
dridd	skräp
etter	efter
febbla	fumla
fomme	stolle
färt	hemskt
gresk	ilsken
herra	yra
hôrr å en	var och en
hôssel	strumpa
jômmel	genom
lomme	ficka
lådda	låda
masa	tjata, snacka mycket
nålåver	norrut
peltónge	pojke
puste	arbetspass
sassa	prata strunt
si	säga
språga	tala
togge	tagit (supinum av "ta")
tössonge	flicka
vanvôla	misshushålla
å gåle	iväg
ölägg	utlägg

Referenser

Noter

^ ”Om Bohusläns dialekter”. Språkrådet. Arkiverad från originalet den 16 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150316100136/http://sprakrad.no/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraaknytt_1999/Spraaknytt_1999_1/Om_Bohuslans_dialekter/. Läst 9 december 2014.
^ Pamp 1978, s. 81-83.

Källor

Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2

Vidare läsning

Kvillerud, Reinert, (2000). Bohuslänska : Språkprov med kommentar. Göteborg: Språk- och folkminnesinstitutet och Reinert Kvillerud.
Larsson, Ruth, (1971). De ä möt, som ä könstit : Sägner och berättelser från Bohuslän. Göteborg: Tre böcker

Externa länkar

[SR-1] ”Om Bohusläns dialekter”. Språkrådet. Arkiverad från originalet den 16 mars 2015. https://web.archive.org/web/20150316100136/http://sprakrad.no/Toppmeny/Publikasjoner/Spraaknytt/Arkivet/Spraaknytt_1999/Spraaknytt_1999_1/Om_Bohuslans_dialekter/. Läst 9 december 2014.

[Pamp197881-2] Pamp 1978, s. 81-83.