Tolvtonsmusik

Idag vill vi rikta vår uppmärksamhet mot Tolvtonsmusik, ett ämne som fångat många människors intresse och nyfikenhet på senare tid. Med stor räckvidd och relevans inom olika områden har Tolvtonsmusik skapat en stor debatt och väckt otaliga motstridiga åsikter. Från dess påverkan på samhället till dess påverkan på vardagen har Tolvtonsmusik visat sig vara ett ämne av stor betydelse och betydelse. I den här artikeln kommer vi att försöka fördjupa oss i komplexiteten och mångfalden som Tolvtonsmusik omfattar, utforska dess olika aspekter och ge en mer komplett bild av varför Tolvtonsmusik förtjänar uppmärksamheten och analysen som vi kommer att ge nedan.

Tolvtonsmusik eller dodekafoni är en musikriktning som grundades av Arnold Schönberg i början av 1900-talet, och hör till den så kallade atonala musiken. Den vidareutvecklades av Schönbergs lärjungar, främst Alban Berg och Anton Webern, i vad som kom att kallas Andra Wienskolan.

Tolvtonsmusiken är till sin natur egentligen inte någon särskild riktning eller stil, som exempelvis expressionismen, utan snarare en musikalisk teknik, tolvtonstekniken. Grunden för tolvtonstekniken är sekvensen eller tonraden, som är en serie av toner där alla den kromatiska skalans tolv toner ingår en gång. I den mest ortodoxa tolvtonsmusiken byggs sedan resten av stycket, harmonier och melodier, enbart upp med olika transformeringar av denna sekvens som byggstenar.

När tolvtonsmusiken först introducerades för publiken möttes den av mycket begränsad förståelse, och dess tidigaste företrädare fick utstå mycket kritik. Wilhelm Peterson-Berger skrev i en recension av Hilding Rosenbergs första stråkkvartett om fyra förrymda konradsbergare (mentalpatienter) som "med nit och stiltrohet återge en femtes barbariska och nattomtöcknade fantasier". Med tiden lade sig dock uppståndelsen, och tolvtonstekniken har blivit en del av den teoretiska grunden för den moderna konstmusiken.

Se även

Externa länkar