Svärdslilja

Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Svärdslilja, som har blivit aktuellt inom olika områden i dagens samhälle. Sedan dess uppkomst fram till idag har Svärdslilja väckt intresse hos specialister, forskare och allmänheten, på grund av dess inverkan och återverkningar på olika aspekter av det dagliga livet. Utefter dessa linjer kommer de olika aspekterna och dimensionerna som Svärdslilja omfattar att analyseras, liksom dess implikationer och utmaningar i det aktuella sammanhanget. Likaså kommer olika perspektiv och synsätt som vuxit fram kring Svärdslilja att ses över, i syfte att berika debatten och ge en helhetsbild av detta fenomen.

Ej att förväxla med Gladiolsläktet.
Svärdslilja
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxtriket
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionBlomväxter
Angiospermae
KlassEnhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
OrdningSparrisordningen
Asparagales
FamiljIrisväxter
Iridaceae
SläkteIrissläktet
Iris
ArtSvärdslilja
I. pseudacorus
Vetenskapligt namn
§ Iris pseudacorus
AuktorCarl von Linné

Svärdslilja (Iris pseudacorus) är en art i irissläktet i familjen irisväxter. Epitetet svärd kommer av att bladen kan liknas vid svärd. Trots ordledet lilja tillhör svärdsliljan inte familjen liljeväxter.

Beskrivning

Svärdslilja.
Frön från en svärdslilja.

Flerårig perenn till ca 100 cm som bildar stora bestånd. Vågrätta, rosa jordstammar. Stjälkar 70–150 cm, solida. Blad svärdslika, upprätta, böjda i toppen, mörkt gröna, grågröna mot basen med tjock mittnerv, 40–100 cm långa, 2–3 cm breda. Blomställningar med 4—12 blommor. Högblad gröna med bruna kanter. Blommor klargula med bruna markeringar och har små inre hylleflikar. Frukten är en kapsel som är avlång, ca 5 cm lång, rundat trekantig. Svärdslilja blommar i juni—juli.

Växten klassas som giftig, särskilt rotknölen, på grund av sitt innehåll av irriterande ämnen. Förtäring kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär.[1],[2].

Förekomst

Svärdsliljan har ett stort utbredningsområde och påträffas i nästan hela Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Kaukasus och Ryssland österut till västra Sibirien. Den växer vanligen i grunt sötvatten eller på mycket blöt mark.

Svärdsliljan är fridlyst i Jämtlands län.

Synonymer

Vetenskapliga

  • Iris acoriformis Boreau, 1857
  • Iris acoroides Spach, 1846
  • Iris bastardii Boreau, 1857
  • Iris curtopetala D.Delaroche, 1812
  • Iris lutea Lam., 1779 nom. illeg.
  • Iris paludosa Mart., 1812
  • Iris palustris Moench, 1794
  • Iris pseudacorus subsp. acoriformis (Boreau) K.Richt., 1890
  • Iris pseudacorus subsp. bastardii (Boreau) K.Richt., 1890
  • Iris pseudacorus var. acoriformis (Boreau) Baker, 1877
  • Iris pseudacorus var. parviflora Bastard, 1812
  • Limnirion pseudacorus (L.) Opiz, 1852
  • Pseudoiris palustris Medik., 1790 nom. illeg.
  • Xiphion pseudacorus (L.) Schrank, 1811
  • Xyridion pseudacorus (L.) Klatt, 1872

Traditionella

  • Bäckasvärla i Halland.[3]
  • Äldre alternativa namnformer (1800-tal) är Bäcklilja, Svärdgräs, Säfjeblomma, Håje och Gula Liljor[4]

Etymologi

  • Iris är det grekiska namnet för regnbåge med syftning på den färgrikedom som irisarternas blommor uppvisar.
  • Pseudacorus är sammansättningen av latin pseudo = falsk, oäkta, samt acorus som är det vetenskapliga namnet på kalmussläktet. Pseudacorus tolkas sålunda som falsk kalmus. Detta p.g.a. att Acorus calamus (svenskt artnamn kalmus) är förväxlingsart till svärdslilja, eftersom bladen hos dessa två växter är till utseendet mycket lika.
  • I det traditionella namnet bäckasvärla antyder ordledet bäcka otvivelaktigt vattendraget bäck med anledning av växtplatsen. Ordledet svärla kan tolkas på flera sätt:
    • Släktskap med norska ordet svirla, som betyder sväva omkring, vilket kan kopplas till svärdsliljans val av växtplats.[3] (Man jämföre med svenska ordet svira, som ju också antyder ett visst kringflackande, t.ex. på en "krogrond".)
    • En annan tolkning av svärla är att det är en dialektal förvrängning av svärd med syftning på de svärdliknande bladen.

Noter

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100818071736/http://www.giftinformationscentralen.se/AlphaList_vaxt.asp?ArticleID=11142&CategoryID=6231&pDisplayType=0. Läst 28 februari 2009.  Giftinformationscentralen
  2. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. ISBN 91-20-04445-3 sid 44
  3. ^ Bäkka-svärla i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  4. ^ J.W.Palmstruch, Svensk Botanik, andra bandet, Stockholm 1803. Tillgänglig på Archive.org

Externa länkar