Slaget vid Fort Carillon
I dagens värld är Slaget vid Fort Carillon ett ämne som väcker stort intresse och debatt. Betydelsen av Slaget vid Fort Carillon har ökat de senaste åren och dess inflytande sträcker sig till flera samhällsområden. Från den vetenskapliga till den politiska, kulturella och sociala sfären har Slaget vid Fort Carillon blivit en avgörande fråga som inte lämnar någon oberörd. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna av Slaget vid Fort Carillon, och analysera dess inverkan och återverkningar på olika sfärer. Dessutom kommer vi att fördjupa oss i dess utveckling genom historien och de framtidsperspektiv den erbjuder.
| Slaget vid Fort Carillon | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av fransk-indianska kriget | |||||||||
 Montcalm hyllas sedan de brittiska anfallen slagits tillbaka. | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Storbritannien
|
 Frankrike
| ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| James Abercromby | Louis-Joseph de Montcalm | ||||||||
| Styrka | |||||||||
| 6 400 reguljära soldater från brittiska armén 9 000 man provinstrupper |
Reguljära soldater från franska armén och franska marinkåren samt kanadensiska milismän, sammanlagt 3 600 man. | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| 1944 stupade, sårade och saknade. | 372 stupade, sårade och saknade. | ||||||||
| Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon | |||||||||
Slaget vid Fort Carillon utkämpades den 8 juli 1758. En överlägsen brittisk styrka genomförde ett flertal frontalanfall mot franska ställningar bakom förhuggningar, men led ett blodigt nederlag. Den franska segern fördröjde den brittiska invasionen av Kanada med ett år.
Bakgrund
Fälttågssäsongen 1758 hade den brittiska armén i Nordamerika tre mål i kriget mot Nya Frankrike; tre franska fästningsverk skulle erövras: Louisbourg, Fort Duquesne och Fort Carillon.[1] För den sistnämnda uppgiften samlade generalmajor James Abercromby en armé i södra änden av Lake George. Det var den största armé som dittills hade samlats i Nordamerika och bestod av mer än 15 000 soldater.[2]
Striden
I början på juli seglade Abercrombys armé på mer än 1500 barkasser och pråmar norrut och landsteg den 6 juli vid sjöändan, där mårkan ner mot Fort Carrilon började. Britterna ryckte sedan fram genom skogen så att man kunde gruppera sig på landsidan bakom det franska fortet. Under tiden grupperade den franske befälhavaren Louis-Joseph de Montcalm sina åtta reguljära bataljoner så att de kunde möta britterna bakom förhuggningar. Det franska marininfanteriet, den kanadensiska milisen och de indianska allierade var utspridda i de anslutande skogspartierna. Det fanns bergshöjder varifrån Abercrombys belägringsartilleri lätt kunde ha skjutit sönder fortet, men detta skulle ha tagit flera veckor och generalen ville ha en snabb seger. Hans ingenjörer försäkrade också honom att de franska ställningarna var svaga. Abercromby beslöt därför att genomföra ett frontalanfall. Detta tog sin början vid middagstid den 8 juli och kostade den brittiska armén nästan tvåtusen man utan att man lyckades bryta in i de franska ställningarna. Abercromby gav då upp och beordrade reträtt söderut.[2]
Efterspel
På natten evakuerade britterna sitt artilleri och sina sårade. I gryningen embarkerade man sina båtar och återvände till lägret vid Lake George. Franska spaningspatruller fann övergivna ställningar och tecken på att de brittiska trupperna hade gripits av panik.[3] Den franska segern vid Fort Carillon hade stoppat den brittiska invasionen av Kanada.[4]
Referenser
Noter
- ^ Middleton 1979.
- ^ Chartrand 1995, sid. 29.
- ^ Kronoskaf: 1758-07-08 - Battle of Carillon 2015-03-27.
- ^ Chartrand 1995, sid. 30.
Tryckta källor
- René Chartrand (1995), Canadian Military Heritage, Volume II 1755-1871 (Montreal: Art Global Inc.).
- Richard Middleton (1979), "Abercromby, James", Dictionary of Canadian Biography (Toronto University Press, 1979), vol. IV: 4-5.