I dagens värld är Självreferens ett ämne som har blivit allt mer aktuellt. Sedan dess uppkomst har den varit föremål för debatt, forskning och utveckling, vilket genererat stort intresse inom olika samhällsområden. Från akademi till företag, Självreferens har visat sin förmåga att avsevärt påverka våra liv. Under åren har detta ämne utvecklats och anpassats till förändringar i miljön, alltid förblivit aktuellt och väckt konstant intresse. I den här artikeln kommer vi att utforska Självreferens på djupet, analysera dess mest relevanta aspekter och dess inflytande på olika aspekter av vår nuvarande verklighet.
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
En självreferens är mening, formel eller annat fenomen som refererar till sig självt. Den används i en cirkulär riktning, reflexivt, och förekommer i både naturliga och formella språk. Uttryck som består av självreferenser blir ofta paradoxala.
När någonting både är och refererar till sig själv placerar referensrelationen någonting och vad någonting står för på olika logiska nivåer. Till exempel, när ordet "ord" refererar till sig själv denoterar ordet alla egenskaper ordet, som ord, kan inneha, eller exemplifierar egenskapen 'att vara ett ord'.
Den belgiska konstnären René Magrittes målning Bildernas opålitlighet (La trahison des images) (1928-29) avbildar en pipa och en text som säger "Detta är inte en pipa" ("Ceci n’est pas une pipe"). Textens mening beror på vad ordet "Detta..." ("Ceci...") refererar till: sig själv, målningen eller bilden av pipan. Om texten refererar till sig själv eller målningen (som den är en del av), så är texten självrefererande. Om den refererar till bilden av pipan så refererar den till bilden av pipan och inte till sig själv.
|