Singularitetssatserna
Idag är Singularitetssatserna ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Med sin påverkan på det moderna samhället har Singularitetssatserna blivit en diskussions- och reflektionspunkt för individer i alla åldrar. Från dess ursprung till dess nuvarande utveckling har Singularitetssatserna skapat ett aldrig tidigare skådat intresse och blivit en referenspunkt för att förstå grundläggande aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer vi att på djupet utforska Singularitetssatsernas inverkan på olika aspekter av samhället, analysera dess inflytande inom olika sfärer och erbjuda ett övergripande perspektiv på dess betydelse idag.
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Singularitetssatserna eller Penrose–Hawkings singularitetssatser är ett flertal matematiska satser av Roger Penrose och Stephen Hawking som under vissa "rimliga" antaganden visar att den allmänna relativitetsteorin leder till att rumtiden innehåller gravitationella singulariteter där de fysikaliska lagarna bryter samman.
Tolkning
En singularitet är en punkt i rumtiden där flera olika fysikaliska kvantiteter (såsom krökningen eller energitätheten) blir oändliga och gör att de fysikaliska lagarna bryter samman. Singulariteter ingår i flera viktiga rumtider, som Schwarzschildmetriken för ett svart hål och Big Bang-singulariteten i Fridman-Robertson-Walker-metriken. De innebär ett problem eftersom man inte vet hur de fysikaliska ekvationerna ska tillämpas i en singularitet.
Då en stjärna kollapsar till ett svart hål kan man tänka sig att stjärnans rörelsemängdsmoment delvis skulle motverka kollapsen och hindra singulariteten från att bildas, men singularitetssatserna visar att detta inte händer och att en singularitet kommer att bildas. I exemplet med den roterande stjärnan gör rörelsemängdsmomentet endast att stjärnan dras ihop snabbare eftersom all energi inom allmän relativitetsteori fungerar som en attraktionskraft. Stjärnan slutar som ett roterande svart hål (se Kerrmetrik).