Projekt 1240 Uragan

	Projekt 1240 Uragan
Allmänt
Typ	Robotbåt
Design	Designbyrån Almaz
Fartyg tillhörande klassen	MRK-5
Tekniska data
Deplacement	350 – 430 ton
Längd i vattenlinjen	43 meter
Längd över allt	56,5 meter
Bredd i vattenlinjen	9 meter
Bredd överallt	10,2 m (nedfällda bärplan); 21,2 m (uppfällda bärplan)
Djupgående	2,8 m (uppfällda bärplan); 8,2 m (nedfällda bärplan); 2,3 m (planande)
Framdrift
Huvudmaskin	2 × M-10 gasturbiner på 18 000 hk; 2 × M-401 dieselmotorer på 1100 hk
Maskinstyrka	38 200 hk
Propellrar	2×2 kontraroterande propellrar; 2 × vattenjet
Hjälpmaskin	3 × GTG-100 gasturbingeneratorer på 100 kW; 2 × DG-100 dieselgeneratorer på 100 kW
Prestanda
Maxfart	60 knop
Marschfart	36 knop (gasturbin); 8,5 knop (diesel)
Räckvidd	1250 NM vid 36 knop; 1500 NM vid 8,5 knop
Aktionstid	5 dygn
Lastförmåga
Besättning	34
Beväpning
Luftvärnsartilleri	1 × 30 mm AK-630
Robotar	4 × P-120 Malachit; 1 × Osa-M med 20 robotar
Sensorer	Radar: 4H84 Dubrava spaningsradar; MPZ-301 Baza och MR-123 Vympel eldledningsradar

Projekt 1240 Uragan (ryska: Ураган (orkan), NATO-rapporteringsnamn: Sarantja-klass^[1]) är en robotbåt med bärplan som utvecklades för Sovjetiska flottan under 1970-talet. Med en toppfart på runt 60 knop var det ett av världens snabbaste stridsfartyg.

Utveckling

Redan under 1950-talet hade man i Sovjetunionen börjat experimentera med att minska det hydrodynamiska motståndet genom att lyfta skrovet upp ur vattnet. Tre tekniker undersöktes och utvecklades: Ekranoplan, svävare och bärplansbåtar. De första bärplansbåtarna var små och föga sjövärdiga, men de visade att konceptet fungerade.

I juli 1963 påbörjade designbyrån Almaz studier av ett robotbeväpnat stridsfartyg med bärplan och i februari 1964 fick man i uppdrag av flottan att gå vidare med att konstruera en prototyp. Konstruktionsarbetet tog tid, framför allt med kraftöverföringen och bärplanen, men 1970 började MRK-5 byggas i Leningrad. Efter sjösättningen 1973 transporterades MRK-5 via inre vattenvägar till Svarta havet där hon genomgick omfattande tester under flera år innan det överlämnades till flottan och togs i tjänst 30 december 1977.

Konstruktionen visade sig vara alldeles för komplicerad och dyr för serieproduktion och inga fler fartyg byggdes (däremot byggdes en civil modell Tajfun). MRK-5 tjänstgjorde vid svartahavsflottan fram till 1990 då hon avrustades och skrotades.

Konstruktion

För att spara vikt var skrovet byggt av aluminium–magnesium-legering och bärplanen av titan. Speciellt för det här projektet utvecklades gasturbingeneratorn GTG-100 på 100 kW som producerade 380 V trefas på 400 Hz.

Vid låg fart är bärplanen uppfällda för att minska fartygets djupgående från över åtta till knappt tre meter. Fartyget drivs då av två dieseldrivna vattenjet-aggregat på 1100 hästkrafter vardera vilket ger en maxfart på 8,5 knop. När bärplanen är nedfällda drivs fartyget av fyra propellrar (två framåt och två bakåt) på de bakre bärplanen. Dessa drivs av två gasturbiner på totalt 36 000 hästkrafter. De främre och bakre bärplanen väger 29,3 respektive 17 ton.

Fotnoter

^ Sarantja (ryska: Саранча) betyder gräshoppa.

Källor

”Project 1240 Uragan” (på engelska). Russianships.info. http://russianships.info/eng/warships/project_1240.htm. Läst 17 augusti 2011.
”Проект 1240 «Ураган» • Sarancha class” (på ryska). Atrina. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111005020413/http://www.atrinaflot.narod.ru/3_cutters/01_mrk_1240/0_1240.htm. Läst 17 augusti 2011.

[1] Sarantja (ryska: Саранча) betyder gräshoppa.

[1]