Principen om minsta möjliga förvåning

Principen om minsta möjliga förvånings tema är ett som har fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Sedan länge har Principen om minsta möjliga förvåning varit föremål för debatt, diskussion och djupanalys. Dess inverkan på samhället, kulturen och ekonomin är obestridlig, och dess relevans är fortfarande uppenbar idag. I den här artikeln kommer vi att utforska de många aspekterna av Principen om minsta möjliga förvåning, från dess ursprung och utveckling till dess inflytande på olika aspekter av vardagen. Genom en grundlig granskning hoppas vi kunna belysa detta fenomen och ge en tydlig och kortfattad bild av dess betydelse för den moderna världen.

 Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-06)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
För principen om minsta möjliga förvåning på Wikipedia, se WP:POMMF.

Principen om minsta möjliga förvåning eller förvirring (POMMF) används bland annat vid utformning av användargränssnitt och programspråk och inom ergonomi.

Principen om minsta förvåning (eller överraskning) innebär att när två element i ett gränssnitt står i konflikt med varandra eller är tvetydiga, ska resultatet vara det som orsakar minst förvåning för den mänskliga användaren när konflikten uppstår, eftersom det är detta som avgör hur användbart gränssnittet är. Formell konsekvens är viktigt främst då en viktig grupp av användare antas känna till de bakomliggande principerna och alltså i vissa fall inte förväntar sig vad som är intuitivt naturligt för en mindre insatt användare.

Till exempel kan ett användargränssnitt ha beteendet att när tangentkombinationen Control-Q trycks ned avslutas ett program. Samma användargränssnitt kan även ha möjligheten att spela in makron, det vill säga en sekvens av tangentbordstryckningar som kan spelas upp senare för att styra ett program. Användaren kan vilja spela in en sekvens av tangentbordstryckningar med Control-Q som en del av makrot. Principen om minsta förvåning säger att när Control-Q trycks ned under inspelningen av makrot, ska programmet inte avslutas (vilket skulle överraska användaren), utan istället ska tangenttryckningen spelas in.

Se även

Externa länkar