Postens diligenstrafik
Den här artikeln kommer att ta upp Postens diligenstrafik, ett ämne som har fått relevans de senaste åren på grund av dess inverkan på olika områden i det dagliga livet. Postens diligenstrafik är ett fenomen som har väckt intresse hos experter och forskare världen över och genererat en bred debatt i samhället. I enlighet med dessa linjer kommer betydelsen av Postens diligenstrafik, dess utveckling över tid och de möjliga framtida scenarier som den kan påverka i att analyseras på djupet. Dessutom kommer olika perspektiv på detta ämne att presenteras, liksom möjliga lösningar eller tillvägagångssätt för att ta itu med dess implikationer. I slutändan försöker den här artikeln erbjuda en heltäckande bild av Postens diligenstrafik, med syftet att ge en djupare förståelse för dess inverkan och möjliga konsekvenser i framtiden.
Postens diligenstrafik var Postverkets egen bussrörelse, som inrättades år 1923 då linjen Lycksele–Tvärålund vid stambanan genom övre Norrland öppnades. Starkt drivande vid tillkomsten av verksamheten var generaldirektören Julius Juhlin.
Historik
Diligenstrafikens linjenät varierade kraftigt i omfattning och utsträckning över tid men hade under alla år sin huvudsakliga utbredning i Norrland, även om trafik tidvis bedrevs så långt söderut som i Fryksdalen i Värmland. Diligenstrafikens bussar var utförda i den karakteristiska postgula färgen med accentuerande detaljer i blått. I huvudsak bedrev man lokal och regional persontrafik i kombination med gods- och posttransporter. I trafiken använde man sig av en lång rad fordon av olika slag, men särskilt välkända blev de kombinerade gods- och personförande bussarna som specialbyggdes för diligenstrafiken av flera svenska och finländska karossbyggare, av vilka kan nämnas Hägglund & söner, Säffle karosserifabrik och Wiima. Det förekom även att tunga lastbilssläp drogs efter bussarna. Verksamheten genomgick flera omorganisationer under årens lopp. Ursprungligen leddes trafiken från Postverkets huvudkontor i Stockholm, men år 1965 inrättades ett särskilt ledningskontor i Lycksele, som ansvarade för hela bussverksamheten.
År 1991 övertog Swebus Postens diligenstrafik genom en överenskommelse mellan Statens järnvägar och Postverket, där bland annat SJ Expressgods överläts på Posten i utbyte mot dess linje- och godstrafik i norr. Numera ombesörjs den trafik som ursprungligen bedrevs av Posten av flera olika större och mindre operatörer, efter att trafiken upphandlats av länstrafikbolagen. Fortfarande förekommer specialbyggda bussar med godsutrymme i bakdelen. Godsfrakten säljs genom bolaget Bussgods.
Bussar
-
Scania-Vabis, från omkring 1920 -
Scania-Vabis 3243, från 1929 -
Scania-Vabis 2B21, skvader från 1949 -
Scania-Vabis B71, lastrumsbuss från omkring 1960
Se även
Källor
- Ruben Olsson: Postdiligensen – Postens diligenstrafiks produktionsverktyg på Postmuseums webbplats
PDF - Erik Hamberg: Postens diligenstrafik under 1900-talet (sidorna 107–108) på Postmuseums webbplats PDF
Noter
- ^ Larsson, Marianne. ”Paket på väg: "Posten och postorderhandeln. Den nödvändiga infrastrukturen", sid 67 f”. libris.kb.se. http://libris.kb.se/bib/12079498. Läst 22 juni 2017.
Vidare läsning
- Holmqvist, Lasse (1977). På luffen i Norrland med Postens gula bussar. Lycksele: Postverkets diligenstrafik. Libris 496900
- Olsson, Kjell F. (2009). Postens gula bussar: om diligenstrafikens historia 1923-1991. TNF-bok ; 78. Saltsjöbaden: Trafik-nostalgiska förlaget. Libris 11283790. ISBN 978-91-85305-97-1 (inb.)