I dagens värld är Max Cabanes en fråga som fortsätter att få relevans i samhället. Max Cabanes har länge fångat intresset hos människor i alla åldrar och kulturell bakgrund. Oavsett om det är för sina imponerande tekniska framsteg, sina kontroversiella politiska beslut eller sina innovativa konstnärliga förslag, slutar Max Cabanes aldrig att överraska och skapa debatt. Max Cabanes har genom åren varit ett återkommande ämne i media och väckt intresse hos forskare och akademiker från olika discipliner. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av Max Cabanes, analysera dess inflytande idag och de möjliga återverkningar det kan få i framtiden.
Max Cabanes | |
![]() Max Cabanes 2010. | |
Född | 22 september 1947 |
---|---|
Födelseplats | Béziers, Frankrike |
Nationalitet | fransk |
Verksamhet | |
Yrke/uppdrag | serieskapare, illustratör |
Verksam | 1972–idag (serieskapare) |
Kända verk | I byarna, Pojkhjärtan |
Genre | fantasy, deckare, realism |
Stil | drömmar, ungdomsnoveller |
Influerad av | underground |
Övrigt | |
Priser | Grand Prix de la ville d'Angoulême (1990) |
Max Cabanes, född 22 september 1947 i Béziers,[1] är en fransk serieskapare och illustratör. Han är mest känd för sin fantasyserie I byarna (påbörjad 1977) och för sina serier om ungdomar på 1960- och 1970-talen (Pojkhjärtan, på svenska 1991). 1990 fick Cabanes motta Grand Prix de la ville d'Angoulême (Staden Angoulêmes stora pris), i samband med seriefestivalen i Angoulême.
Max Cabanes började sitt yrkesliv som keramiker och med att teckna vykort för Disney. Hans första serier syntes 1972 i Bayard Presses ungdomstidning Record och 1972–1973 i förlaget Dargauds Pilote (1982 återtryckta i albumet Bain d'encre, 'Bläckbad').[2] 1974–1975 arbetade som illustratör för Paris Match och Lui, innan han 1976 skapade I byarna. Den albumserien publicerades först i fanzinet Tousse Bourin (1976) och därefter i Fluide Glacial; i den senare tidningen publicerade han 1977–1979 även ett antal kortare historier, som bland annat samlats i albumet Contes fripons (1979; 'Spjuveraktiga sagor').[2]
Via den uppmärksammande I byarna fick Cabanes möjlighet att teckna för Castermans nystartade vuxenserietidning À Suivre. Där publicerades 1978 Le Roman de Renart (en variant av den pikareskartade Rävsagan), efter manus av Jean-Claude Forest, samt Rencontres du troisième sale type (1979–1981; 'Möten av den tredje smutsiga graden').[2] Den sistnämnda är en studie i skrönor med mycket vilda infall; i de sju löst sammanhängande historierna möts bland andra husvagnsturister, en fyrfota (!) gubbe med basker, saxofonanalyserande rättsfåglar (sic!), bålda näsapor, naiva riddare och besökare från yttre rymden – i form av den turnerande popgruppen Les Spoutniks.[a] Därefter återvände Cabanes till sin I byarna-serie, publicerad i Pilote (1982–1984) och Charlie Mensuel (1985).
1986 bytte Max Cabanes genre och stil, när han med kolstift och akvarell presenterade serienoveller om ungdomar placerade i 1960- och 1970-talen (delvis på svenska i Pojkhjärtan, 1991), inspirerade av Cabanes egen ungdom. Några år senare kom en berättelse inspirerad av Cabanes' tonårstid Les Années pattes d'eph (1992).[1] Därpå tecknade han det fiktiva relationsdramat Bouquet de flirts, efter Sylvie Brasquets manus.[2]
Därefter samarbetade Cabanes med manusförfattarna Claude Klotz (deckarserien Bellagamba, 1999–2002) och Marie-Charlotte Delmas (La Maison Winchester, 2004).
Via den senare mysterieserien återvände Cabanes till det fantastiska temat. Som en bekräftelse på detta tog han sig därefter åter an I byarna, som 2005–2008 kom i tre nya album på Éditions Dupuis.
2009 kom Cabanes med en bearbetning av La Princesse du sang ('Blodets prinsessa'), efter en outgiven roman av Jean-Patrick Manchette.
I de tidiga serierna utvecklade Cabanes en levande och grafiskt effektfull teckningsstil baserad på skraffering och korsskuggning, inspirerad av amerikansk underground. I senare färglagda serier har han koncentrerat sig på att utveckla realismen ofta via en färgläggning med bas i akvarell.
I sitt berättande har han genom åren presenterat sig som en utmärkt berättare. En viktig del av hans verk har koncentrerats kring skapandet av drömlika berättelser, där humor och ångest tillsammans bidragit till spänningsfyllda miljöer och en atmosfär av osäkerhet.[4]
Nedan listas serierna med originalpublicering (i tidning eller album) och år för första albumpublicering. Svensk översättning listas med (extra) indrag.
2011 kom Lucas Verniers L'Harmonie du hasard ('Slumpens harmoni'), en dokumentärfilm på 34 minuter om Max Cabanes. Filmen är del i en serie dokumentärfilmer om serieskapare med syd- och sydvästfranskt ursprung, en serie som producerats med regionalt filmstöd.[5]
|