Luteolin

I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Luteolin. Från sitt ursprung till dess påverkan på dagens samhälle har Luteolin spelat en avgörande roll i människors liv, genom att påverka kultur, teknik och hur vi förhåller oss till varandra. Genom historien har Luteolin varit föremål för studier och debatt, genererat motstridiga åsikter och väckt nyfikenhet hos miljontals människor runt om i världen. Med den här artikeln kommer vi att försöka belysa de mest relevanta aspekterna av Luteolin, analysera dess betydelse och konsekvenserna det har för våra dagliga liv.

Luteolin
Luteolin
Systematiskt namn5,7-dihydroxi-2-
(3,4-dihydroxifenyl)-4H-
1-bensopyran-4-on
Övriga namnDigitoflavone, Flacitran, Luteolol, Salifazide
Kemisk formelC15H10O6
Molmassa286,24 g/mol
CAS-nummer491-70-3
SMILESC1=CC(=C(C=C1C2
=CC(=O)C3=C(C=C
(C=C3O2)O)O)O)O
Faror
NFPA 704

SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Luteolin är en av de vanligast förekommande flavonerna.

Det är ett gult färgämne som utvinns ur färgreseda (Reseda luteola) och har sedan länge, möjligen sedan antiken (åtminstone odlades färgreseda i stor skala i det medeltida Europa och nådde en topp under 1800-talet), använts för att färga textilier.

Luteolin isolerades först (från extrakt av färgreseda) av den franske kemisten Michel-Eugène Chevreul.

Försök har visat att luteolin kan minska inflammation genom att inhibera interleukin-6 och symtom vid septisk chock.

Luteolin hittas vanligen i blad, men även i skal, bark, klöverblommor och ambrosiapollen. Det har också isolerats från Salvia tomentosa. Kostkällor omfattar selleri, grön paprika, perilla och kamomillte.

Källor

  1. ^ Mann, John (1992). Secondary Metabolism (2nd. ed.). Oxford, UK: Oxford University Press. sid. 279–280. ISBN 0-19-855529-6 
  2. ^ Rudolf Nietzki, 1906, Chemie der Organischen Farbstoffe, 5 uppl., sid. 309-310.
  3. ^ Evangelia A. Varella, 2012, Conservation Science for the Cultural Heritage: Applications of Instrumental Analysis, sid. 173. ISBN 9783642309854
  4. ^ T. Bechtold & R. Mussak (eds.), 2009, Handbook of Natural Colorants Arkiverad 26 november 2019 hämtat från the Wayback Machine. sid. 24, 32, 39. ISBN 978-0-470-511992.  PDF 9,4 MB.
  5. ^ M.E. Chevreul, 1829, Leçons de chimie appliquée à la teinture, vol 2, Pichon et Didier, Paris, sid. 143 ff. (Luteolin namnges på sid 144.)
  6. ^ Luteolin reduces IL-6 production in microglia by inhibiting JNK phosphorylation and activation of AP-1 — PNAS
  7. ^ A. Ulubelen, M. Miski, P. Neuman, and T. J. Mabry (12 mars 1979). ”Flavonoids of Salvia tomentosa (Labiatae)”. Journal of Natural Products "42" (4): ss. 261–263. doi:10.1021/np50003a002. 
  8. ^ Kayoko Shimoi, Hisae Okada, Michiyo Furugori, Toshinao Goda, Sachiko Takase, Masayuki Suzuki, Yukihiko Hara, Hiroyo Yamamoto, Naohide Kinae (12 mars 1998). ”Intestinal absorption of luteolin and luteolin 7-O--glucoside in rats and humans”. FEBS Letters "438" (3): ss. 220–224. doi:10.1016/S0014-5793(98)01304-0.