Johann Stamitz

I dagens värld har Johann Stamitz blivit ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av individer. Vikten av Johann Stamitz ligger i dess direkta inverkan på människors dagliga liv, samt dess inflytande på olika aspekter av samhället. Sedan dess uppkomst har Johann Stamitz skapat en stor debatt och har varit föremål för ett flertal studier och forskning som försöker förstå dess väsen och dess inverkan i olika sammanhang. I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska innebörden och betydelsen av Johann Stamitz, såväl som dess implikationer idag.

Johann Stamitz
Född19 juni 1717[1][2][3]
Deutschbrod, Böhmen
Död27 mars 1757[1][3][4] (39 år)
Mannheim[5][1][4]
BegravdMannheim
Medborgare iKungariket Böhmen och Pfalz
Utbildad vidKarlsuniversitetet[6]
SysselsättningKompositör[3], filosof, musikvetare, dirigent, violinist[3]
Befattning
Konsertmästare (1743–1750)[6]
Dirigent (1750–)[6]
BarnCarl Stamitz (f. 1745)
Franziska Lang (f. 1746)
Anton Stamitz (f. 1750)
Redigera Wikidata

Johann Stamitz, ursprungligen Jan Václav Antonín Stamic, född 19 juni 1717 i Deutschbrod, Böhmen, död 27 mars 1757 i Mannheim, Pfalz, var en tjeckisk violinist och kompositör.

Biografi

Han var far till kompositörerna Anton Stamitz och Carl Stamitz. Hans musik speglar övergången från barockmusiken till wienklassicismen. Stamitz tillbringade ett år på universitetet i Prag innan han bestämde sig för att satsa på en karriär som violinvirtuos. Hans förehavanden från det han lämnade universitetet 1735 tills han blev anställd vid hovet i Mannheim 1741 eller 1742 är inte kända. I januari 1742 uppträdde han vid hovet under festligheterna då kurfursten Karl Theodor av Bayern gifte sig med Elisabet Augusta av Sulzbach. Sommaren 1754 åkte Stamitz på en årslång resa till Paris, förmodligen på inbjudan av den musikaliske beskyddaren Alexandre Le Riche de la Poupelinière som han bodde hos. Hans första framträdande skedde på en Concert spirituel den 8 september 1754. Stamitz succé var så pass stor att han kunde låta trycka sina Orkester Trios, Op.1. Stamitz återvände förmodligen till Mannheim hösten 1755 där han dog mindre än två år senare, endast 39 år gammal. Johann Stamitz räknas som grundare av Mannheimskolan.

Utmärkelser

Asteroiden 7623 Stamitz är uppkallad efter honom.[7]

Verk (Urval)

  • Konsert i B-dur för klarinett, stråkorkester och två horn ad lib
  • Konsert i D-dur för trumpet och orkester
  • Konsert i C-dur för oboe, stråkar och basso contiuno
  • Konsert i C-dur för flöjt, stråkar och cembalo
  • Konsert i D-dur för flöjt och orkester
  • Konsert i G-dur för flöjt och stråkar
  • Konsert i C-dur för violin och orkester
  • 58 Symfonier
  • 6 Orkester Trios, Op.1
  • 6 Sonater för violin och cembalo
  • 6 Sonater för violin och bas
  • 6 Trios för två violiner och bas
  • Missa Solemnis för soli, kör och orkester
  • Litaniae Lauretanae för soli, kör och orkester

Referenser

  • Johann Stamitz
  • Eugene K Wolf. The symphonies of Johann Stamitz:A Study in the Formation of the Classic Style.Bohn, Scheltema & Holkema, 1981.
  • Craig Wright, Brynn Simms.Music in Western Civilization:Volume B-The Baroque and Classical Eras.Thompson Schirmer, 2006.

Noter

  1. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: jn20000620340, läst: 23 november 2019.
  2. ^ Gran Enciclopèdia Catalana, Grup Enciclopèdia Catalana, Gran Enciclopèdia Catalana-ID (tidigare schema): 00640240030866.
  3. ^ abART, abART person-ID: 127350, läst: 1 april 2021.
  4. ^ Krajská knihovna Vysočinys regionala databas, läs online, läst: 22 april 2024.
  5. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Стамиц Ян Вацлав Антонин”, Большая советская энциклопедия : , tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.
  6. ^ Deutsche Biographie, Bayerische Staatsbibliothek och Historische Kommission bei der Bayerischen Akademie der Wissenschaften, Deutsche Biographie-ID: 118752618.
  7. ^ ”Minor Planet Center 7623 Stamitz” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=7623. Läst 23 juni 2023. 
Auktoritetsdata