Hardangervidda

I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Hardangervidda, ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos både forskare, akademiker och entusiaster. Hardangervidda har varit föremål för studier och debatt i decennier, och dess inflytande sträcker sig till stora delar av det moderna samhället. Från dess ursprung till dess framtida implikationer kommer vi att grundligt undersöka de olika aspekterna av Hardangervidda och vilken inverkan den har haft på olika aspekter av vardagen. Genom detaljerad analys hoppas vi kunna ge en heltäckande bild av Hardangervidda och dess konsekvenser, så att läsarna kan få en djupare förståelse för detta spännande ämne.

Hardangervidda.

Hardangervidda är ett fjällområde i södra Norge, öster om Hardangerfjorden. En stor del av Hardangervidda upptas av Hardangervidda nationalpark på 3 422 km².

Området utgör den största högfjällsplatån i Europa (cirka 8 000 km²) och har flera större glaciärer. Administrativt är den uppdelad mellan Buskerud fylke, Vestland fylke, och Telemark fylke. Den Norske Turistforening har totalt 26 stugor i området. Området ligger på mellan 1 100 och 1 200 m ö.h. och blev isfritt för omkring 9 000 år sedan. Platån ligger alltså över trädgränsen, med högsta punkten Sandfloeggi som är 1 721 m ö h. Äldre stenålderns människor nådde området 6 300 f Kr. Idag finns en rik fauna och flora med exempelvis 15 000 renar 1996, och 8 000 år 2008.[förtydliga][källa behövs]

Hardangervidda är en upplyft del av det Subkambriska peneplanet som även återfinns i stora delar av Sverige. Bergenbanan och riksväg 7 går över Hardangervidda. Riksväg 13 går längs kusten, nära Hardangervidda.

Bilder

  • Hardangervidda på vintern.
    Hardangervidda på vintern.
  • Bild på hyttan vid sjön Kvanntjørn på Hardangervidda.
    Kvanntjørnsbu, en av de många hytter (stugor) Den Norske Turistforening har för vandring på Hardangervidda. Snö och is även mitt i juli.
  • Tältning på berg i sydvästra Hardangervidda.
    Tältning på berg i sydvästra Hardangervidda.

Referenser

  1. ^ Hou Olsen, Gitte. ”GALLERI Tätt inpå Europas största bestånd av vilda renar”. natgeo.se. http://natgeo.se/djur/galleri-tatt-inpa-europas-storsta-bestand-av-vilda-renar. Läst 18 maj 2017. 
  2. ^ Jarsve, Erlend M.; Krøgli, Svein Olav; Etzelmüller, Bernd; Gabrielsen, Roy H. (2014). ”Automatic identification of topographic surfaces related to the sub-Cambrian peneplain (SCP) in southern Norway—Surface generation algorithms and implications”. Geomorphology (Elsevier) 211: sid. 89-99. Läst 30 april 2015. 
  3. ^ Lidmar-Bergström, Karna (1995). ”Relief and saprolites through time on the Baltic Shield”. Geomorphology 12: sid. 45–61. doi:10.1016/0169-555X(94)00076-4. http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/0169555X94000764. Läst 27 juli 2015.