Francesco Rosi

I dagens värld är Francesco Rosi ett ämne av stor relevans och intresse för många människor. Oavsett om det har påverkat samhället, kulturen, ekonomin eller något annat område, har Francesco Rosi fångat uppmärksamheten hos både experter och fans. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna av Francesco Rosi, från dess ursprung till dess nuvarande utveckling, och diskutera dess implikationer och möjliga framtida utvecklingar. Det spelar ingen roll om du studerar ämnet eller bara är nyfiken på att lära dig mer, den här artikeln kommer att erbjuda dig en komplett och berikande inblick i Francesco Rosi. Följ med oss ​​på denna upptäckts- och kunskapsresa!

Francesco Rosi
Francesco Rosi, 1991.
Född15 november 1922[1][2][3]
Neapel[2]
Död10 januari 2015[1][4][5] (92 år)
Rom[6]
Medborgare iItalien och Kungariket Italien
SysselsättningFilmregissör[6], regissör[7], journalist, manusförfattare[6], teaterregissör
Noterbara verkSalvatore Giuliano - banditen, Våldförd stad, Fallet Mattei och Kristus stannade i Eboli
PartnerNora Ricci
Barn1
Utmärkelser
Filmfestivalens stora jurypris (1958)
Silverbjörnen för bästa regi (1962)
Nastro d'Argento för bästa regi (1963)
Guldlejonet (1963)
David di Donatello för bästa regissör (1965)
Guldpalmen (1972)
David di Donatello för bästa regissör (1976)
David di Donatello för bästa regissör (1979)
David di Donatello för bästa regissör (1981)
BAFTA Award för Bästa film (1983)
David di Donatello för bästa regissör (1985)
David di Donatello för bästa regissör (1997)
Hedersdoktor vid Sorbonne-universitetet i Paris (2002)[8]
Hedersguldbjörnen (2008)
Heders-Guldlejonet (2012)
Riddare av Hederslegionen
Officer av Hederslegionen
Storkorsriddare av Republiken Italiens förtjänstorden
Hedersdoktor vid Universitetet i Padua
Nastro d'Argento för bästa ämne
Redigera Wikidata

Francesco Rosi, född 15 november 1922 i Neapel, död 10 januari 2015 i Rom,[9][10] var en italiensk filmregissör och manusförfattare.[11]

Rosi utmärkte sig under 1960- och 1970-talen med sina samhällstillvända och formmässigt egensinniga filmer om korruption, organiserad brottslighet och italiensk nutidshistoria. Under 1980-talet blev hans filmer mindre politiska. Han vann bland annat Silverbjörnen för bästa regi i Berlin, Guldlejonet i Venedig och Guldpalmen i Cannes, och tilldelades David di Donatello för bästa regi i hemlandet sex gånger.

Biografi

Francesco Rosi växte upp i Neapel. På 1940-talet arbetade han med teater, bland annat åt Italienska kommunistpartiet, och fick därigenom ett mäktigt kontaktnät där han lärde känna personer som Italiens blivande president Giorgio Napolitano. Rosi började arbeta med film i slutet av 1940-talet som regiassistent åt bland andra Luchino Visconti och Michelangelo Antonioni. År 1952 regisserade han några scener i en film av Goffredo Alessandrini. År 1958 kom hans första film som ensam regissör.[12]

På 1960-talet blev Rosi banbrytande med en typ av undersökande dramafilm som skildrade personer som hade haft stor betydelse för det samtida Italien. Salvatore Giuliano – banditen från 1962 skildrar den sicilianske gangstern Salvatore Giuliano och gav Rosi Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin. Året därpå fick han Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig för Våldförd stad, som handlar om korruption inom byggbranschen och politiken i Neapel. År 1972 kom Fallet Mattei, som handlar om oljemannen Enrico Matteis mystiska död efter att han hade utmanat oljeoligopolet "de sju systrarna". Filmen blandar skådespel med intervjuer, dokumentärt material och rekonstruktioner av verkliga händelser. Den tävlade vid filmfestivalen i Cannes och vann Guldpalmen. I Utsökta lik från 1976 arbetade Rosi med Max von Sydow.[12]

På 1980-talet blev filmerna mindre samhällstillvända och Rosi började arbeta mer efter andras förlagor. I Carmen från 1984, efter Georges Bizets opera med samma namn, regisserade han sångaren Plácido Domingo. Krönika om ett förebådat dödsfall från 1987 bygger på en roman av Gabriel García Márquez. Rosis sista film, Frihetens port från 1997, tilldelades David di Donatello för bästa regi. Det var ett pris som Rosi då hade fått fem gånger tidigare. Efter detta slutade han att regissera film men återvände till att regissera teater, något som han inte hade gjort på flera årtionden. År 2008 fick han Guldbjörnen för sitt livsverk och 2012 Guldlejonet i motsvarande kategori.[12]

Filmregi i urval

Källor

  1. ^ läs online, www.repubblica.it .
  2. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Рози Франческо”, Большая советская энциклопедия : , tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.
  3. ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6rk6xng, läs online, läst: 9 oktober 2017.
  4. ^ Discogs, Discogs artist-ID: 3318872, läst: 9 oktober 2017.
  5. ^ filmportal.de, Filmportal-ID: d632d136bd664e97b35ca5a456138b66, läst: 9 oktober 2017.
  6. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015.
  7. ^ www.acmi.net.au, webb-ID på ACMI: creators/31012.
  8. ^ läs online, www.pantheonsorbonne.fr .
  9. ^ Regisseur Francesco Rose ist tot, Zeit online (tyska), läst 10 januari 2015.
  10. ^ Addio a Francesco Rosi, la Repubblica (italienska), läst 10 januari 2015.
  11. ^ ”Francesco Rosi”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=80801. Läst 2 juli 2014. 
  12. ^ Secchi Frau, Fabio (2014). ”Francesco Rosi - Biografia” (på italienska). Mymovies.it. http://www.mymovies.it/biografia/?r=2385. Läst 2 juli 2014. 

Externa länkar

Auktoritetsdata