I dagens värld har Framstegspartiet (Finland) blivit ett ämne av stor relevans och intresse för en mängd olika människor. Oavsett om det beror på dess inverkan på samhället, dess historiska relevans, dess inflytande på populärkulturen eller dess betydelse inom det akademiska området, har Framstegspartiet (Finland) fångat en bred publiks uppmärksamhet. Den har genom åren väckt debatter, genererat forskning och gett upphov till olika teorier som försöker förklara dess roll och innebörd i olika sammanhang. I den här artikeln kommer vi att noggrant utforska Framstegspartiet (Finland) och försöka förstå dess olika aspekter och dess djupgående inverkan på den moderna världen.
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Framstegspartiet Kansallinen edistyspuolue | |
Förkortning | Ed |
---|---|
Land | ![]() |
Grundat | 8 december 1918 |
Upplöst | 1951 |
Politisk ideologi | Liberalism |
Färg(er) | gul |
Finlands politik Politiska partier Val |
Framstegspartiet, fi. Kansallinen edistyspuolue, politiskt parti i Finland 1918-1951. Partiet var ett liberalt, republikanskt parti.
Sedan Ungfinska partiet hade splittrats, bildades Framstegspartiet av ungfinnarnas och Folkpartiets republikanska vänsterfalang tillsammans med den republikanskt sinnade minoriteten i det Gammalfinska partiet. De monarkistiska högerelementen i dessa tre partier grundade Nationella samlingspartiet. En motsvarande omgruppering skedde även på finlandssvenskt håll, där den republikanska minoriteten i Svenska folkpartiet bröt ut och grundade ett eget parti, Svenska vänstern, som blev Nationella framstegspartiets motsvarighet på svenskspråkigt håll. Framstegspartiet var drivande i införandet av 1919 års regeringsform och medverkade regelbundet i regeringen. Många framträdande politiker tillhörde Framstegspartiet, såsom K.J. Ståhlberg, Risto Ryti, A.K. Cajander och Eero Erkko. Efter stadigt krympande stöd i riksdagsvalen beslöt man att upplösa partiet 1951.
Olika tidigare företrädare för finsk liberalism bildade efter partiets upplösning partierna Finska folkpartiet och De Frisinnades Förbund.