Erik Norin

I den här artikeln ska vi utforska den spännande världen av Erik Norin. Från dess ursprung till dess genomslag idag har Erik Norin skapat ett fortsatt intresse och har blivit ett ämne för diskussion och debatt inom olika områden. På dessa sidor kommer vi att analysera de olika aspekterna relaterade till Erik Norin, från dess betydelse i det moderna samhället till dess inflytande på populärkulturen. Dessutom kommer vi att undersöka hur Erik Norin har utvecklats över tiden och hur det fortsätter att sätta trender idag. Var beredd att ge dig ut på en spännande resa genom Erik Norins ins och outs och upptäck allt detta tema har att erbjuda.

Erik Stefan Norin, född 15 mars 1895 i Karlshamn, Blekinge län, död 16 januari 1982 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län[1] , var en svensk geolog och forskningsresande.

Biografi

Norin ägnade sig 1920-1923 åt geologisk forskning i Kina, först med understöd från Erik Nyströms Institute for Scientific Research i Shanxi, sedan även i samband med professor Johan Gunnar Anderssons verksamhet. Han avlade filosofie licentiatexamen vid Stockholms högskola 1923 och utförde året därpå kvartärgeologiska forskningar i västra Himalaya som ett led i de av professor Gerhard De Geer anordnade geokronologiska undersökningarna av jordens kvartära nedisningsområden. Under åren 1927-1935 tjänstgjorde han som chefsgeolog i Sven Hedins expedition i Centralasien. Han blev filosofie doktor vid Lunds universitet 1937 och var professor i petrografi och mineralogi i Uppsala 1945-1961.

Norin invaldes 1942 i Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund, 1947 i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala och 1948 som ledamot nummer 950 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Priser och utmärkelser

Bibliografi (i urval)

  • Geology of Western Quruq Tagh, Eastern T'ien-Shan (akademisk avhandling, 1937)
  • Geologic Reconnaissances in the Chinese T'ien-shan (1941)
  • Geological Explorations in Western Tibet (1946)
  • Central Asia Atlas. Memoir on Maps, Vol I: Records on Surveys (med N.P. Ambolt, 1967) Vol. 2: Index of Geographical Names (med D.M. Farquhar, G. Jarring, 1967), Vol III: Fasc. 3, The Kansu-Hohsi Corridor and the Suloho-Ochinaho Drainage Regions (med F. Bergman, 1980), Fasc. 1, The Pamirs, K'unlun, Karakoram and Chang T'ang regions (med N. Ambolt, 1982)
  • The Relief Chronology of Chenab valley (1926)[3]

Källor

Tryckta källor

Webbkällor

Noter

  1. ^ Sveriges Dödbok SDB 1860–2016, USB, Version 7.10, Sveriges Släktforskarförbund (2016).
  2. ^ Uppsala universitet: Björkénska priset, läst 1 juni 2022
  3. ^ Erik Norin (1926), ”The Relief Chronology of the Chenab Valley”, Geografiska Annaler 8: 284–300, doi:10.2307/519728