Dunungen (film, 1941)

Ämnet Dunungen (film, 1941) är av stor relevans idag och har varit föremål för många studier och debatter över tid. Vikten av Dunungen (film, 1941) ligger i dess inverkan på olika aspekter av det dagliga livet, från hälsa till ekonomi. Genom historien har Dunungen (film, 1941) spelat en grundläggande roll i samhället och påverkat hur människor förhåller sig till varandra och miljön runt dem. I den här artikeln kommer olika perspektiv på Dunungen (film, 1941) att utforskas, och analysera dess påverkan på samhället och dess relevans i dagens värld.

Dunungen
GenreDrama
RegissörWeyler Hildebrand
ManusWeyler Hildebrand
SkådespelareKarin Nordgren
Adolf Jahr
George Fant
Hilda Borgström
Gaby Stenberg
OriginalmusikGunnar Johansson
Axel Malm
FotografJulius Jaenzon
ProduktionsbolagAB Svensk Filmindustri
Premiär26 december 1941
Speltid90 minuter
LandSverige Sverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Dunungen är en svensk dramafilm från 1941 regisserad av Weyler Hildebrand baserad på pjäsen och novellen med samma namn.

Handling

Borgmästarens son i Filipstad, Mauritz Fristedt, har blivit innerligt förälskad i bagarens dotter Dunungen. Men borgmästarparet tycker det är en fruktansvärd nedklassning att gifta sig med en bagaredotter. Mauritz driver emellertid igenom förlovningen och redan följande dag tar han Dunungen med sig till sin onkel Theodor, som är rik som ett troll och säkert hjälper honom på något sätt till en anställning. Mauritz nonchalerar nu sin trolovade och umgås med andra flickor, och Dunungen känner sig mer och mer försummad.

Om filmen

Filmen premiärvisades 26 december 1941. Som förlaga har man Selma Lagerlöfs novell Dunungen som ingick i samlingen Osynliga länkar från 1894. Novellen filmades en gång tidigare som stumfilm 1919 i regi av Ivan Hedqvist som också spelade onkel Theodor, se Dunungen. Julius Jaenzon var fotograf för både 1919 års och 1941 års inspelningar. Han hade själv räknat ut att den nya Dunungen var hans 115:e film som fotograf.

Filmen spelades in på Nääs säteri i Bärbo socken.

Kritik

Filmkritikerna ansåg att filmen var vackert fotograferad men att Adolf Jahr var helt fel val i rollen som onkeln och att Hildebrand misslyckats med filmatiseringen:

Gång efter annan önskar man att Dunungen även denna gång varit stumfilm, så att man sluppit att få stämningen förstörd genom plattityderna i situationer och dialog. Bortsett från det vackra utanverket saknar filmen nämligen den kultur och stilkänsla, den inlevelse i Selma Lagerlöfs underfundiga värld, den air som skulle givit den dess plats i raden av svenska filmverk, inspirerade av vår stora värmlandsberätterska.

Signaturen Lill i Svenska Dagbladet, 27 december 1941

Rollista i urval

Musik i filmen

v • r
Weyler Hildebrand
Filmregi
Filmmanus