Automimikry

I den här artikeln kommer vi att utforska Automimikry från olika vinklar och perspektiv. _Var1 är ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos akademiker, professionella och allmänheten på grund av dess relevans och inverkan på olika aspekter av det dagliga livet. Under de kommande raderna kommer vi att undersöka implikationerna av Automimikry i samhället, dess utveckling över tid och de framtidsperspektiv som föreställs kring detta ämne. Från dess inflytande på populärkulturen till dess implikationer i global politik, har Automimikry skapat rik debatt och växande intresse bland dem som vill förstå dess betydelse och räckvidd.

Automimikry
Opossum som spelar död.
  • Beskrivning: En typ av mimikry – skyddande likhet – som inträffar inom samma art.
  • Typer: En individs kroppsdelar liknar varandra; giftighet under vissa betingelser; att spela död.
  • Synonym: Självmimikry.

Automimikry, eller självmimikry, är skyddande likheter som uppstår inom samma art. Det finns ett antal olika varianter beskrivna inom forskningen. En variant är när en individs kroppsdelar liknar varandra. En del arter av orm har en stjärt som starkt påminner om huvudet. När de backar från ett rovdjur kan de då vända stjärten till, vilket ökar chansen att fly utan dödliga skador. På ett liknande sätt kan fiskar ha ögonliknande fläckar vid stjärten. Denna form av automimikry har också dokumenterats hos en rad olika insektsarter.

Ett annat exempel på automimikry hos insekter är arter som blir giftiga när de livnär sig på vissa växter, men som annars är ofarliga att äta. Några arter beskrivs under Browers mimikry i den överordnade artikeln om mimikry.

Thanatopsis – att spela död

Att spela död eller att se död ut är en variant av automimikry som uppvisas för att förvirra predatorer. Den kan förekomma både som defensiv mimikry och som aggressiv mimikry.

Djuret som spelar död blir orörligt och stelt och djurets normala reaktioner på stimuli, såsom beröring, trubbas av kraftigt eller uteblir. Beteendet avskräcker predatorer som bara äter byten som de själva fångat och dödat, till exempel kattdjur.

Georges Pasteur klassificerade fenomenet som en sorts automimikry, där djuret härmade sig själv som död. Han gav därför fenomenet namnet thanatosis, latin från det grekiska substantivet θανάτωσις. På senare tid har fenomenet oftare kallats "thanatopsis" (från grekiska: opsis "syn, vy").

Groddjursarten Phyllomedusa burmeisteri spelar död.

Exempel på att spela död

Ett välkänt exempel på thanatopsis är nordamerikansk opossum. Den har gett upphov till det amerikanska uttrycket ”play possum” som betyder ”simulera” eller ”förställa sig”.

Många arter av ormar och ödlor spelar döda när de inte kan komma undan ett hot och även hos insekter är beteendet vanligt.

Flera hajarter i släktet Carcharhinus kan hamna i thanatopsis, bland andra mindre svartfenad revhaj (Carcharhinus melanopterus). Beteendet förekommer också hos citronhaj (Negaprion brevirostris) och hundhaj (Mustelus canis).

Även tigerhajen, (Galeocerdo cuvier) kan försättas i thanatopsis. Det räcker att en människa lägger handen lätt på nosen i närheten av ögonen för att tigerhajen ska gå in i tillståndet.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ ”Mimikry”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/mimikry. Läst 24 oktober 2014. 
  2. ^ Svennungsen & Holen 2007, s. 2055-2063.
  3. ^ Pasteur 1982, s. 169-199.
  4. ^ Nationalencyklopedin 1994, s. 215.
  5. ^ Prestrude & Crawford 1970, s. 391-395.
  6. ^ Hennig & Dunlap 1978, s. 75-86.
  7. ^ Henningsen 1994, s. 325-332.
  8. ^ Whitman, Marshall & Keller 1986, s. 829-832.
  9. ^ Watsky & Gruber 1990, s. 207-210.
  10. ^ Davie, Franklin & Grigg 1993, s. 95-100.
  11. ^ ”Tonic Immobility in Sharks”. Shark Trust. http://www.sharktrust.org/en/tonic_immobility. Läst 21 oktober 2014. 

Tryckta källor

  • Davie, P. S.; Franklin, C. E.; Grigg, G. C. (1993). Blood pressure and heart rate during tonic immobility in the black tipped reef shark, Carcharhinus melanoptera. "12". 
  • C. W. Hennig, W. P. Dunlap (1978). ”Tonic immobility in Anolis carolinensis: Effects of time and conditions of captivity”. Behavioral Biology 23 (1). 
  • Henningsen, A. D. (1994). ”Tonic immobility in 12 elasmobranchs - use as an aid in captive husbandry”. Zoo Biology. doi:10.1002/zoo.1430130406. 
  • Nationalencyklopedin del 14 – Nordamerikansk opossum. 1994. ISBN 91-7024-619-X 
  • Pasteur, G. (1982). ”A classificatory review of mimicry systems”. Annual Review of Ecology and Systematics 13. doi:10.1146/annurev.es.13.110182.001125. 
  • Prestrude, A.M. and Crawford, F.T. (1970). ”Tonic immobility in the lizard, iguana iguana.”. Animal Behaviour 18 (2). 
  • Svennungsen, Thomas Owens & Holen, Øistein Haugsten (22 augusti 2007). The evolutionary stability of automimicry. "274". doi:10.1098/rspb.2007.0456. http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/274/1621/2055.full?sid=1bfd6e47-b895-4a5e-8c34-c5a3ac0b7ff9. 
  • Watsky, M. A. och Gruber, S.H. (1990). ”Induction and duration of tonic immobility in the lemon shark, Negaprion brevirostris”. Fish Physiology and Biochemistry 8. 
  • Whitman, P. A.;Marshall, J. A.; Keller, E. C. Jr. (1986). ”Tonic immobility in the smooth dogfish shark, Mustelus canis (Pisces, Carcharhinidae)”. Copeia.