Ärkebiskop Eskil
Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Ärkebiskop Eskil, som har varit föremål för intresse och studier av olika discipliner över tiden. Ärkebiskop Eskil har utövat ett betydande inflytande på olika aspekter av samhälle, kultur och historia, och satt sin prägel på människors liv och utvecklingen av samhällen. Genom en detaljerad analys kommer de olika dimensionerna och perspektiven kring Ärkebiskop Eskil att utforskas, vilket ger läsaren en heltäckande och berikande vision av detta ämne som är så relevant idag. Genom att sammanställa forskning, vittnesmål och expertutlåtanden är syftet att bidra till kunskapen och förståelsen av Ärkebiskop Eskil, ge läsaren nödvändiga verktyg för att reflektera och bilda sig en egen bedömning i frågan.
| Ärkebiskop Eskil | |
 Eskils borg i Åhus | |
| Kyrka | Romersk-katolska kyrkan |
|---|---|
| Stift | Roskilde (biskop) |
| Period | 1134–1137 |
| Företrädare | Peder |
| Efterträdare | Ricco |
| Stift | Lund |
| Period | 1137–1177 |
| Företrädare | Ascer |
| Efterträdare | Jon Birgersson (Nidaros 1152) Stefan (Uppsala 1164) Absalon Hvide (Lund 1177) |
| Född | Omkring 1100 |
| Död | 1181 eller 1182 |
Ärkebiskop Eskil, född cirka 1100, död 1181/1182, var biskop i Roskilde 1134–1137 och sedan ärkebiskop i Lund 1137–1177.
Eskil var av förnäm börd och vistades i sin ungdom många år utomlands, mest i Hildesheim och Clairvaux. Där knöt han nära vänskapband med den namnkunnige abboten Bernhard av Clairvaux, den tidens mest framstående man inom kyrkan. 1131 blev han domprost i Lund, 1134 biskop i Roskilde och 1137 ärkebiskop i Lund efter sin farbror Ascer. Som biskop råkade han i strid med Erik Emune. Som ärkebiskop kämpade han mot dennes brorson Olof, som försökte bli kung. Redan 1135 instiftade Eskil S:t Peters kloster i Næstved, 1144 Herrevadskloster i Skåne och 1145 Esrum kloster i norra Själland. År 1145 kunde han inviga Lunds domkyrka i närvaro av biskopar från hela Norden.
Ett nytt ärkestift upprättades 1152 i Nidaros, dit Norge, Island och de övriga stiften i väster överfördes. Ärkebiskopen av Bremen gjorde då ett sista försök att hävda sina gamla anspråk på kyrklig överhöghet över Norden. Han understöddes av tyske kejsaren Fredrik Barbarossa, men Eskil kämpade emot och genomdrev sin sak med påvarnas bistånd. När han av detta skäl reste till Clairvaux och därifrån 1156 till Rom, hölls han en tid fånge av kejsaren. Som påvens legat fick Eskil 1164 uppdraget att inviga nordens tredje ärkebiskop, den förste ärkebiskopen i Uppsala. I striden mellan Sven Grate och Knut Magnusson stod han först på Knuts sida och blev därför tillfångatagen av Sven, men de försonades sedan, eftersom Sven skänkte ärkebiskopsstolen stora gods i Skåne och på Bornholm. Men snart utbröt ny strid, och Eskil hjälpte 1154 de två motkungarna.
Han var även i strid mot kung Valdemar den store under lång tid och måste 1161-1168 leva utomlands. Han vistades mest i Clairvaux, men även i Sjöborg, Blekinge. Först genom Absalon Hvides medling fick han återvända. Han deltog 1169 i det avgörande krigståget mot venderna och även i kriget 1171. Han krönte 1170 Valdemars son Knut, varvid det bestämdes, att den äkta sonen gick före frillosonen, hertig Kristofer. Den skånska kyrkolagen är sannolikt tillkommen strax efteråt. Till slut fick Eskil 1177 tillåtelse av påven att lägga ner sin värdighet som ärkebiskop till förmån för Absalon, och därigenom uppfylldes hans länge närda önskan att bli klosterbroder i Clairvaux.
Källor
- Eskil i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
- Weibull, Lauritz (1940). ”Ärkebiskop Eskil av Lund och klostret St. Victor i Paris”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning 13 (2): sid. 158-170. ISSN 0036-5483. http://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/view/1613/1305. Läst 25 december 2011.
• Mia Münster Swendsen (2016), "Ærkebiskoppens endeligt. Et bidrag til udlægningen af sagen omkring Eskils resignation 1177" i: Kyrklig rätt och kyrklig orätt – kyrkorättsliga perspektiv. Festskrift till professor Bertil Nilsson. (Bibliotheca theologiae practicae 97.) Skellefteå