Upplands runinskrifter 1006

I den här artikeln kommer vi att utforska de olika aspekterna relaterade till Upplands runinskrifter 1006, fördjupa oss i dess betydelse idag och dess relevans över tid. Från dess ursprung till dess inverkan på dagens samhälle kommer vi att analysera de många aspekterna av Upplands runinskrifter 1006 och dess inflytande inom olika områden, såsom kultur, ekonomi, politik och det dagliga livet. Genom ett multidisciplinärt tillvägagångssätt kommer vi att undersöka hur Upplands runinskrifter 1006 har utvecklats och anpassats till förändringarna i den moderna världen, och hur det fortsätter att vara ett ämne av intresse och debatt idag. Genom detaljerad och kritisk analys försöker denna artikel belysa de många aspekterna av Upplands runinskrifter 1006 och dess implikationer för nutid och framtid.

Upplands runinskrifter 1006
SignumU 1006
RAÄ-nr Rasbo 22:2
OmrådeUppland
PlaceringLejsta
Koordinater59°56′52″N 17°53′28″Ö / 59.94776°N 17.89104°Ö / 59.94776; 17.89104
TillkomsttidVikingatiden
Ristad avManne, samma som U 1007[1] eller Önjut eller Vigmund[2]

Upplands runinskrifter 1006 är en vikingatida runsten i Lejsta, Rasbo socken och Uppsala kommun.[2]

Runstenen står fyra meter sydväst om en rektangulär stensättningen. Den är av ljus grovkornig granit, 1,9 meter hög 1,2 meter bred och 0,5 meter tjock och lutar bakåt. Ristningen vetter åt väster. Runhöjden är 5-7 centimeter.[3][2]

Stenen bröts av och den övre delen föll av, men den lagades och restes igen på 1920-talet.[1]

Inskriften

Ristningen är grunt huggen och därigenom svårläst. En del av ristningen saknas också på grund av en skada på stenens övre del. Ristningen är osignerad men det är samma ristare som på stenen U 1007. Den stenen är signerad av Manne.[1]


Translitterering av runraden:

uikterfr auk ' iuruntr · auk · sikbiar risa · stain · iftiʀ · suarunk · faþur · sin[2]

Normalisering till runsvenska:

Vigdiarfʀ ok Iorundr ok Sigbiorn letu ræisa stæin æftiʀ Svartung, faður sinn.[2]

Översättning till nusvenska:

Vigdjärv och Jorund och Sigbjörn läto resa stenen till minne av Svartung, sin fader.[1]

Se även

Källor

  1. ^ Elias Wessén, Sven B.F. Jansson, red (1953-1958). Sveriges runinskrifter. Bd 9, Upplands runinskrifter, del 4. Stockholm: KVHAA. http://www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b09_h01_text_3.pdf 
  2. ^ Samnordisk runtextdatabas, U 1006, 2014
  3. ^ Fornminnesregistret: Rasbo 22:2