I den här artikeln ska vi på djupet utforska Tsqaltubo och dess relevans i dagens samhälle. Tsqaltubo har varit ett ämne av intresse under lång tid, och dess inverkan spänner över flera aspekter av det moderna livet. Omfattande forskning har bedrivits om Tsqaltubo under åren, vilket resulterat i en betydande mängd kunskap om ämnet. I den här artikeln kommer vi att undersöka de olika perspektiv och tillvägagångssätt som har tagits mot Tsqaltubo, såväl som dess utveckling över tid. Dessutom kommer vi att diskutera de praktiska och teoretiska implikationerna av Tsqaltubo inom olika områden, från politik till vetenskap till populärkultur. I slutet av den här artikeln hoppas vi ha gett en heltäckande översikt av Tsqaltubo och skapat en större förståelse för dess betydelse i dagens värld.
Tsqaltubo (წყალტუბო) | |
Stad | |
Tsqaltubos järnvägsstation
| |
Land | ![]() |
---|---|
Region | Imeretien |
Distrikt | Tsqaltubo |
Flod | Tsqaltubostsqali |
Höjdläge | 137 m ö.h. |
Koordinater | 42°19′35″N 42°36′02″Ö / 42.32639°N 42.60056°Ö |
Folkmängd | 11 281 (2014[1]) |
Grundad | 1953 |
Tidszon | GMT (UTC+4) |
Postnummer | 5400 |
Geonames | 824288 |
Läge i Georgien
| |
Wikimedia Commons: Tsqaltubo | |
Tsqaltubo (Georgiska: წყალტუბო) är en stad och kurort i centrala Georgien. Den är huvudort i Tsqaltubodistriktet i Imeretien. Staden är berömd för sina radon-karbonatsmineralkällor, vars naturliga temperatur på 33-35° C gör att vattnet kan användas utan förberedande uppvärmning.
Kurortens fokus ligger på balneoterapi för cirkulations, nervsystems, muskelskeletala, gynekologiska och hudsjukdomar, men sedan 1970-talet har det också inkluderats Saltterapi, där den svala dammfria miljön i lokala grottor sägs gynna lungsjukdomar. Tsqaltubo var ett speciellt populärt resmål under Sovjeteran då orten drog till sig omkring 125 000 besökare per år.[2] Badhus 9 har en fris av Stalin och besökare kan besöka den privata poolen där han badade vid sina besök.
För närvarande tar orten bara emot omkring 700 besökare per år och sedan 1993 har många av sanitoriekomplexen byggts om till bostäder för närmare 9000 flyktingar, främst kvinnor och barn som fördrivits från sina hem på grund av den etniska konflikten i Abchazien.[3]
|