Symploke

Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Symploke, som är av stor relevans och aktualitet inom _var2-fältet. Dess inverkan på samhället kommer att analyseras, liksom dess konsekvenser för _var3. Dessutom kommer olika perspektiv och tillvägagångssätt relaterade till Symploke att övervägas, i syfte att ge en heltäckande och komplett vision om detta ämne. Genom att granska uppdaterad och kontrasterad information är syftet att erbjuda läsaren en tydlig och objektiv vision av Symploke, samt de möjliga konsekvenser som dess utveckling kan generera i framtiden.

Stilfigurer

DIALOG
Apostrofering
Descriptio
Divisio
Hypofor
Illeism
Prosopopoeia
Ratiocinatio
Retorisk fråga
Sermocinatio

JÄMFÖRELSE
Allegori
Antites
Kenning
Liknelse
Metafor
Metonymi
Pars pro toto
Synekdoke

ORDLEK
Malapropism
Oxymoron
Paronomasi
Zeugma

STRUKTUR
Anastrof
Isokolon
Kiasm
Parallellism
Trikolon

TILLÄGG
Evidentia
Hopning
Hyperbol
Perifras
Pleonasm
Polysyndeton
Stegring
Tautologi

UPPREPNING
Allitteration
Anadiplos
Anafor
Assonans
Epanalepsis
Epifor
Ploke
Polyptoton
Rim
Symploke
Synonymi

UTESLUTNING
Asyndeton
Ellips
Ironi
Litotes
Meiosis

ÖVRIGT
Antonomasi
Dysfemism
Eufemism
Exclamatio
Katakres

Symploke (även symploce, från grekiskans sym, "tillsammans" och plekein, "att väva") är en retorisk stilfigur som består av en kombination av figurerna anafor och epifor. Detta innebär att samma ord eller fras inleder flera, på varandra följande, satser eller meningar, och ett annat ord eller fras avslutar samma satser eller meningar.[1]

Exempel

”Vilka är det, som ofta har brutit fördrag? Karthagerna. Vilka är det, som visat sådan grymhet i sin krigföring? Karthagerna. Vilka är det, som har skändat Italien? Karthagerna. Vilka är det, som tigger om förlåtelse? Karthagerna. Fråga er alltså då, hur lämpligt det är att de får sin vilja fram.”[1]

”Den som senaten har dömt, den som folket har dömt, den som den allmänna meningen har dömt, kan ni verkligen rösta för hans frikännande?”[1]

Källor

  1. ^ Rhetorica Ad Herennium i Översättning av Birger Bergh, år 2009. Retorikförlaget & Birger Bergh. 4.20