I dagens värld har Sven Ljunggren blivit ett ämne av stor relevans och intresse. Sedan dess uppkomst har Sven Ljunggren väckt intresse och uppmärksamhet från både experter och hobbyister. Det är ett ämne som har varit föremål för debatter, diskussioner och analyser inom olika områden, eftersom dess inverkan och omfattning överskrider gränser och täcker flera aspekter av det dagliga livet. Sven Ljunggren har visat sig ha ett betydande inflytande på samhället, ekonomin, kulturen och hur människor uppfattar omvärlden. I den här artikeln kommer vi att grundligt utforska fenomenet Sven Ljunggren och dess betydelse idag, och analysera dess implikationer och roll i utvecklingen och omvandlingen av olika aspekter av det moderna samhället.
| Sven Ljunggren | ||
| Friidrott, herrar | ||
| Svenska mästerskap | ||
|---|---|---|
| Guld | 1940 | 400 meter |
| Guld | 1941 | 400 meter |
| Brons | 1942 | 400 meter |
| Guld | 1943 | 400 meter |
| Silver | 1944 | 400 meter |
| Silver | 1945 | 400 meter |
Sven Erik Ljunggren, född 9 februari 1921 i Osby, död 18 november 2004 i Onsala, var svensk sprinter. Han tävlade först för IFK Linköping och bytte sedan inför 1942 års säsong till SoIK Hellas. Ljunggren utsågs 1943 till Stor grabb nummer 104 i friidrott. Han hade det svenska rekordet på 400 m åren 1943 till 1953. Han vann under perioden 1940 till 1945 tre SM-guld individuellt på 400 m samt fyra i stafett 4x400 m. Efter idrottskarriären blev han verkställande direktör och styrelseledamot i Nyman & Schultz resebyrå i Göteborg AB. Sven Ljunggren är begravd på Onsala kyrkogård.
År 1940 vann Ljunggren SM på 400 m på 49,4. Även vid SM 1941 vann han 400 m, denna gång på 48,9. Åren 1942 till och med 1945 deltog Ljunggren varje år vid SM i det segrande Hellas-laget i stafett 4x400 m. Den 1 juli 1943 slog Ljunggren i Göteborg Bertil von Wachenfeldts svenska rekord på 400 m från 1934 med ett lopp på 47,5. Rekordet slogs 1953 av Lars-Erik Wolfbrandt. Detta år vann han SM på 400 m med 48,5.