I dagens värld har Surveyorprogrammet blivit ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av människor. Från dess ursprung till dess påverkan på dagens samhälle har Surveyorprogrammet väckt debatter och reflektioner inom olika områden, och dess inflytande sträcker sig till olika aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer vi att i detalj utforska de olika aspekterna relaterade till Surveyorprogrammet, och analysera dess historiska, sociala, kulturella och ekonomiska dimensioner. Genom ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer vi att försöka förstå komplexiteten och betydelsen av Surveyorprogrammet i den samtida världen, såväl som dess potential att generera betydande förändringar inom olika sfärer av samhället.
Surveyorprogrammet | |
Land | USA |
---|---|
Organisation | NASA |
Syfte | Landa på och fotografera månens yta |
Status | Slutfört |
Historik | |
Datum | 1966-1968 |
Första rymdfärd | Surveyor 1 |
Sista rymdfärd | Surveyor 7 |
Lyckade rymdfärder | 7 st |
Plats(er) för uppskjutning | Cape Canaveral Air Force Station |
Farkostinformation | |
Farkosttyp | Rymdsond |
Raket(er) | Atlas-Centaur |
Surveyorprogrammet (engelska: Surveyor Program) var ett NASA-program som skickade sju obemannade rymdsonder till månens yta mellan år 1966 och 1969. Det främsta målet var att visa att mjuka landningar på månen var möjliga. Programmet utfördes av NASA:s Jet Propulsion Laboratory (JPL) som förberedelse för Apolloprogrammet. Farkosterna är fortfarande kvar på månen, inget av uppdragen inkluderade en återfärd till jorden. Vissa delar av Surveyor 3 hämtades dock hem av Apollo 12. Dess kamera finns utställd på National Air and Space Museum.
Utöver huvudsyftet att visa att det var genomförbart att utföra mjuka landningar på månen skulle även en rad andra experiment genomföras. Rymdfarkosternas förmåga att ändra färdriktning under resan mot månen visades och landarna bar instrument som användes för att bedöma lämpligheten för bemannade landningar. Flera av Surveyorfarkosterna hade robotarmar försedda med spadar för att testa markens egenskaper. Före detta projekt var det okänt hur djupt lagret med stoft på månen var, om det var för djupt så skulle en bemannad landning inte kunna genomföras. Surveyorprogrammet visade att dessa landningar var möjliga. Vissa av landarna hade också instrument som undersökte de kemiska egenskaperna hos materian på marken.
Totalt genomfördes sju uppdrag, fem av dem var framgångsrika. Surveyor 2 och 4 misslyckades. Var och en bestod av en obemannad rymdfarkost, designad och byggd av Hughes Aircraft Company.
Surveyor 6 var den första rymdfarkost som lyfte från månens yta när den förflyttade sig 2,5 meter från dess ursprungliga landningsplats. Apollo 12 landade inom gångavstånd från Surveyor 3:s landningsplats.
Vid tidpunkten för Surveyoruppdragen var USA inblandad i en intensiv rymdkapplöpning med Sovjetunionen. Landningen av Surveyor 1 i juni 1966 skedde bara fyra månader efter att Sovjets rymdfarkost Luna 9 landade i februari samma år, vilket visar hur de båda rymdprogrammen hade kommit ungefär lika långt vid den tidpunkten.
|
|