För närvarande är Sprechgesang ett ämne som har fått betydande relevans i samhället. Dess inverkan har uppmärksammats i olika aspekter av det dagliga livet, och genererat diskussioner och debatter inom olika områden. Oavsett om det är på en personlig, akademisk eller professionell nivå, har Sprechgesang lyckats fånga uppmärksamheten hos ett brett spektrum av människor, vilket väckt både intresse och osäkerhet. I den här artikeln kommer vi att grundligt utforska de olika aspekterna av Sprechgesang, analysera dess ursprung, utveckling och konsekvenser, för att ge en bred och kritisk syn på detta ämne som är så relevant idag.
Sprechgesang (’talsång’) är ett tal som närmar sig sång, eller sång som närmar sig tal. Den tyska termen används i de flesta språk, vilket beror på att företeelsen oftast förknippas med tysktalande tonsättares verk.
I vidare bemärkelse kan flera blandformer betraktas som sprechgesang, till exempel ett parlando eller ett operarecitativ eller en psalmodi i liturgisk sång.
I strikt mening går det dock en skarp skiljelinje mellan sprechgesang och ett talat föredrag då den förra endast existerat i modern tid. Den moderna sprechgesang förutsätter att det finns en text som inte sjungs.
Sprechgesang uppkom i slutet av 1800-talet. Den förknippas med en innovativ modernistisk notation och framförs till strikt musikaliska parametrar som rytm och mer eller mindre exakt noterade tonhöjder.
Arnold Schönberg (Gurre-Lieder, Pierrot Lunaire) eller Alban Berg (Wozzeck) har i sina verk infört sprechgesang. I avant-garde-musik återfinns flera former av sprechgesang.