Poète maudit

Poète maudit (på svenska ungefär fördömd poet) är en litterär term som myntades av Paul Verlaine i en essäsamling med samma namn. Termen syftar på poeter, företrädesvis under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet, som sågs som utstötta av samhället likväl av sig själva.^[1] För många, däribland Verlaine, framstod Charles Baudelaire som den sanne, hjältelike fördömde poeten.^[2]

En fördömd poet skulle enligt Verlaine vara obskyr och svårförståelig, till den grad att de var likgiltiga inför samhället. Deras storhet skulle bara framstå inför de riktigt kulturellt bevandrade; för alla andra skulle den vara omärkbar – och därav deras fördömelse.^[2]

Från detta följde även att den fördömda poeten skulle lida för sin genialitet. Det förklarade i sin tur alkoholism, hustru- och barnmisshandel o.s.v. På så vis blev inte bara fördömelsen social utan likaväl moralisk och andlig.

• 
  Porträtt av Charles Baudelaire av Nadar (1855).
• 
  Paul Verlaine av Frédéric Bazille (1867).
• 
  Comte de Lautréamont (före 1870).
• 
  Arthur Rimbaud vid 17 års ålder (ca 1872).