I dagens värld har Ping-pongkingen fått oöverträffad relevans. Med teknologins framsteg och globaliseringen har Ping-pongkingen blivit ett ämne för intresse och diskussion överallt. Från sitt ursprung till sitt inflytande idag har Ping-pongkingen spelat en grundläggande roll i människors liv och i samhällets utveckling. Under årens lopp har många studier och forskning utförts för att bättre förstå effekten av Ping-pongkingen och dess implikationer inom olika områden. Därför är det viktigt att noggrant analysera Ping-pongkingen och dess olika dimensioner, för att få en mer komplett och exakt vision om detta ämne.
Ping-pongkingen | |
Genre | Drama |
---|---|
Regissör | Jens Jonsson |
Producent | Jan Blomgren |
Manus | Hans Gunnarsson Jens Jonsson |
Medverkande | Jerry Johansson Fredrik Nilsson Ann-Sofie Nurmi Georgi Staykov |
Originalmusik | Martin Willert |
Fotograf | Askild Vik Edvardsen |
Klippning | Kristofer Nordin |
Produktionsbolag | BOB Film Sweden AB |
Distribution | Nordisk Film |
Premiär | 25 januari 2008 |
Speltid | 107 minuter |
Land | Sverige |
Språk | Svenska |
IMDb SFDb Elonet |
Ping-pongkingen är en svensk dramafilm från 2008 regisserad av Jens Jonsson, med Jerry Johansson och Hampus Johansson i huvudrollerna. Den handlar om bröderna Rille och Erik och om hur det är att växa upp i Norrbotten som tonåring.[1] Filmen var Jonssons långfilmsdebut efter ett större antal kortfilmer, där syskonskap även tidigare varit ett tema. Ping-pongkingen hade premiär vid Sundance Film Festival i Utah, där den vann första pris för bästa utländska spelfilm, samt priset för bästa foto.[2]
Filmen har det genomsnittliga betyget 3,6 av 5, utifrån 23 svenskspråkiga recensioner samlade på sidan Kritiker.se.[3] I Sydsvenskan skrev Boel Gerell: "den lågmälda dramatiken i bilderna kombineras med apart och överdådigt pumpande musik av Martin Willert, ett samarbete som laddar de närmast Roy Andersson-rena tablåerna med kommunalgrått skimrande surrealism. ... Med lyhörd känsla för dialog och miljöer skildras de små och vardagliga händelserna som sammanlagda kan få en människa att gå över gränsen och göra det oförlåtliga. Och samtidigt – också som hos Roy Andersson – finns komiken där även i det mörkaste, ett skratt åt spelet mer än åt förlorarna, åt systemet och ironin i tillvaron som i ett slag kan förvandla svart till vitt."[4] Jan Söderqvist beskrev filmen i Svenska Dagbladet: "liksom i God morgon alla barn är miljön vintrigt norrländsk och Askild Vik Edvardsens vitmjölkiga foto är återigen vidunderligt. ... I stora drag berättar filmen sin historia snyggt och prydligt. Den interna logiken är övertygande och intrigens delmoment är omsorgsfullt inarbetade." Recensenten var dock missnöjd med manushantverket i de enskilda scenerna, och skrev: "Dialogen är för slak, tystnaderna för stumma. ... Bildberättaren Jens Jonsson är driven som få. Jag längtar efter den dag då manusförfattaren med samma namn kommer ikapp."[5]