Otto III (tysk-romersk kejsare)

I den här artikeln kommer ämnet Otto III (tysk-romersk kejsare) att behandlas ur olika perspektiv, för att ge en heltäckande och komplett vision av det. Utefter dessa linjer kommer olika aspekter relaterade till Otto III (tysk-romersk kejsare) att analyseras, fördjupa sig i dess ursprung, evolution och nuvarande återverkningar. Dessutom kommer vi att försöka ge läsaren en djupare förståelse av Otto III (tysk-romersk kejsare), och utforska dess möjliga implikationer inom olika områden. På så sätt är syftet att skapa en debatt kring Otto III (tysk-romersk kejsare) och uppmuntra till kritisk reflektion kring dess betydelse och relevans i det nutida samhället.

Otto III
FöddKlever Reichswald, Tyskland
Död24 januari 1002[1][2] ​eller ​23 januari 1002[3][4]
Civita Castellana, Italien
BegravdAachens domkyrka
kartor
Medborgare iTysk-romerska riket
SysselsättningHärskare, kejsare[5], författare[5]
Befattning
Tysk-romersk kejsare (996–1002)
FöräldrarOtto II[6]
Teofano
SläktingarAdelheid I av Quedlinburg (syskon)
Sofia I (syskon)
Matilda av Tyskland (syskon)
Redigera Wikidata

Otto III, född 980, död 23 januari 1002 på Castel Paterno, var tysk-romersk kejsare från 996. Då Ottos far Otto II avled den 7 december 983, var Otto endast tre år gammal. Först 13 år senare, år 996, blev han myndig. Snart därefter begav han sig till Rom, där han insatte sin kusin Bruno av Kärnten som påve under namnet Gregorius V.

Biografi

Han valdes 982 under faderns livstid till tysk kung. Vid dennes död 983 övertog modern Theophanu efter strider med Henrik II av Bayern regeringen, som efter hennes död 991–995 leddes av Ottos farmor Adelheid av Burgund. Hans regeringsår präglades av hans originella personlighet. Otto hade erhållit en vårdad uppfostran och tagit särskilt starka intryck av den franske kyrkomannen Gerbert, som han efter sin kejsarkröning 996 gjorde till påve 999 under namnet Silvester II. Otto var djupt gripen av tidens asketiska religiositet och hävdade kejsarens plikt att verka för Kyrkans bästa. Men han kände sig även som Kyrkans herre, och enligt hans uppfattning var kejsarens makt obegränsad. Efter bysantinskt mönster utbyggdes det västromerska kejsarhovet. Otto var mindre tysk kung än romersk kejsare, hans åskådning teokratisk, hans makt både världslig och andlig, och han kallade sig själv "Kristi" och "apostlarnas tjänare". Otto hyste även planer på ett korståg mot hedningarna.[7]

Samtidigt anklagades han för att försumma sitt tyska rike. Senare tiders historiker har klandrat honom för att ha givit medgivanden åt Böhmens, Polens och Ungerns härskare vilket ledde till att de kom att frigöra sig från det tyska riket.[8]

Antavla

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
8. Henrik I av Sachsen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
4. Otto I (tysk-romersk kejsare)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Matilda av Sachsen
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Otto II (tysk-romersk kejsare)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Rudolf II av Burgund
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5. Adelheid av Burgund
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
11. Bertha av Schwaben
 
 
 
1. Otto III
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
6. Konstantin Skleros
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13.
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Teofano (tysk-romersk kejsarinna)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
14.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Sofia Phokaina
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
15.
 
 
 


Se även

Noter

  1. ^ Thietmar av Merseburg.
  2. ^ Catholic Encyclopedia, 1995 och 1997.
  3. ^ Find a Grave, läs online, läst: 29 augusti 2019.
  4. ^ Gran Enciclopèdia Catalana, Grup Enciclopèdia Catalana, Gran Enciclopèdia Catalana-ID (tidigare schema): 00479710030866.
  5. ^ Mirabile: Archivio digitale della cultura medievale, SISMEL – Edizioni del Galluzzo.
  6. ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage.
  7. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1037–1038 
  8. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1038 

Externa länkar

Företrädare:
Otto II 		Tysk-romersk kejsare
996–1002 		Efterträdare:
Henrik II