Ort (gruvdrift)

I den här artikeln kommer vi att analysera Ort (gruvdrift) och alla dess relevanta aspekter på djupet. Ort (gruvdrift) är ett ämne av stor betydelse idag, eftersom det har en betydande inverkan på samhället, ekonomin, kulturen och många andra områden. Under åren har Ort (gruvdrift) skapat ständig debatt och har väckt ett växande intresse inom olika sektorer. I detta avseende är det avgörande att till fullo förstå karaktären och omfattningen av Ort (gruvdrift), såväl som dess kort- och långsiktiga implikationer. Därför syftar denna artikel till att erbjuda en heltäckande och detaljerad bild av Ort (gruvdrift), med syftet att berika kunskap och främja en konstruktiv debatt kring detta ämne av global relevans.

Bergborrmaskin i en ort
Nowa Helena-gruvan i Piekary Śląskie i Polen, omkring 1920

En ort, eller gruvgång, är en utsprängd bergtunnel, som används för att nå en malmfyndighet i samband med gruvdrift. Moderna orter är ofta mycket rymliga, eftersom de används för att transportera tunga lastfordon och maskiner. Gamla tiders orter kunde vara så trånga att en vuxen man knappt kunde ta sig igenom. Gruvorter drivs efter hur fyndigheten är placerad i berget:

  • Horisontella orter som går i malmens längdriktning eller strykningsriktning kallas vanligen fältorter.[1]
  • Orter som bildar vinkel mot denna riktning kallas tvärorter.[1]
  • Orter som lutar starkt eller går vertikalt kallas stigorter.[1]
  • Orter som från en vertikal bergsida går in mer eller mindre horisontalt i berget kallas dagort eller stoll.[2]
  • Orter som utgår från sidan av ett öppet schakt kallas sidoort eller stollgång.[2]
  • Orter som byggts upp genom att icke malmförande berg staplats upp på bockar av trä kallas de bockorter.[3]

Ortens mynning kallas gima och dess inre ända gavel, medan ortbottnen kallas sula.[1]

Se även

Källor

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 921 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1931). Svensk uppslagsbok. Bd 6. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 821 
  3. ^ Carlquist, Gunnar, red (1938). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 320