I artikeln om Olof Eriksson (arkitekt) kommer olika aspekter relaterade till detta ämne att utforskas. Från dess ursprung till dess samtida implikationer kommer betydelsen av Olof Eriksson (arkitekt) i vår nuvarande värld att analyseras på djupet. Olika perspektiv kommer att behandlas och relevant data kommer att presenteras som gör att läsaren bättre förstår relevansen av Olof Eriksson (arkitekt) i vårt samhälle. Dessutom kommer de möjliga framtida effekterna av Olof Eriksson (arkitekt) att undersökas och möjliga lösningar eller alternativa tillvägagångssätt för att ta itu med denna fråga kommer att diskuteras. Den här artikeln kommer att fungera som en komplett guide för att grundligt förstå Olof Eriksson (arkitekt) och dess inverkan på våra liv.
Eric Olof Eriksson, född 28 oktober 1926 i Stora Tuna församling i Kopparbergs län, död där 22 april 2022, var en svensk arkitekt.
Eriksson, som var son till byggmästare Eric Eriksson och Anna Kull, utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolan 1949. Han anställdes hos arkitekt Lennart Tham i Stockholm 1950, blev chef för arkitektavdelningen vid Lantbruksförbundets Byggnadsförening 1952, bedrev egen arkitektverksamhet från 1957, blev byggnadsråd i Byggnadsstyrelsen 1962, teknisk direktör där 1965, föreståndare och chef för Statens råd för byggnadsforskning 1973 och var arbetande ordförande Sekretariatet för framtidsstudier vid Forskningsrådsnämnden 1980–1987 och ledamot av Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) vid industridepartementet 1988–1991.
Eriksson var ledamot av Stockholms industriverksstyrelse 1982–1991, av utvecklingsnämnden i Statens energiverk/Nutek 1983–1992 och ordförande i Dalarnas forskningsråd (DFR) från 1988. Han invaldes som ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien 1971 och av Johan Gottlieb Gahn-akademien 1988. Han tilldelades professors namn 1973.