I den här artikeln ska vi i detalj analysera Noureddine el-Atassi, ett ämne som har genererat en stor debatt i det samtida samhället. Noureddine el-Atassi är ett ämne av stor relevans, eftersom det berör ett brett spektrum av befolkningen och har återverkningar på olika aspekter av det dagliga livet. Genom den här artikeln kommer vi att utforska olika perspektiv på Noureddine el-Atassi, med syftet att belysa dess implikationer och generera djup reflektion. Från dess ursprung till dess möjliga lösningar, inklusive dess kort- och långsiktiga konsekvenser, är Noureddine el-Atassi ett ämne som förtjänar att tas upp med allvar och rigoritet, varför det är mycket viktigt att fördjupa sig i dess analys.
Nureddin al-Atassi | |
![]() | |
Tid i befattningen 25 februari 1966–17 oktober 1970 | |
Premiärminister | Han själv |
---|---|
Företrädare | Amin al-Hafiz |
Efterträdare | Ahmad al-Khatib |
Tid i befattningen 29 oktober 1968–17 oktober 1970 | |
President | Han själv |
Företrädare | Yusuf Zuayyin |
Efterträdare | Hafez al-Assad |
Född | 11 januari 1929 Homs, Staten Syrien |
Död | 3 december 1992 (63 år) Paris, Frankrike |
Politiskt parti | Baathpartiet |
Yrke | Medicine doktor, läkare |
Nureddin al-Atassi (arabiska: نور الدين مصطفى الأتاسي), född 11 januari 1929 i Homs i Staten Syrien, död 3 december 1992 i Paris i Frankrike, var Syriens president från februari 1966 till november 1970, och tillika landets premiärminister från oktober 1968 till november 1970.
al-Atassi var under lång tid det syriska Baathpartiets ideolog och dess generalsekreterare under åren 1966–1970.
Han ansågs under sin tid som Syriens president främst som en ceremoniell företrädare, medan den verkliga makten utövades av partiets vice generalsekreterare Salah Jadid.
I sin egenskap av utbildad läkare medverkade han med hjälp till algerierna i det algeriska frihetskriget mot Frankrike.
År 1970 avsattes han tillsammans med Salah Jadid i en kupp av sin försvarsminister, Hafez al-Assad, efter att han fört landet in i en konflikt med Saudiarabien. Han fängslades utan rättegång och förblev i fångenskap till strax före sin död år 1992, då han släpptes och flögs till Frankrike för att få medicinsk behandling på den franska statens bekostnad.