Norrbottens Järnverk

I den här artikeln kommer vi att utforska ämnet Norrbottens Järnverk, som har fångat många människors uppmärksamhet och intresse de senaste åren. Sedan dess uppkomst har Norrbottens Järnverk väckt en rad debatter och reflektioner inom olika områden, vilket genererat en betydande inverkan på det samtida samhället och kulturen. Genom hela denna text kommer vi att fördjupa oss i de många aspekter och dimensioner som kännetecknar Norrbottens Järnverk, analysera dess relevans i det aktuella sammanhanget och erbjuda nya perspektiv som inbjuder till reflektion och dialog.

Masugn 3 till vänster och gasklockan i mitten vid SSAB i Luleå.

Norrbottens Järnverk AB, NJA, Luleå, tidigare statligt stålföretag, bildat 1940. Verksamheten överfördes 1978 till det då nybildade SSAB.

NJA i Luleå omfattade bland annat järn- och stålverk med koksmasugn, elektriska tackjärns- och stålugnar, kaldoverk, valsverk, thomasverk, hamnanläggningar. Bandvalsverket i Luleå ansågs 1963 vara Europas modernaste. Samma år var NJA också Sveriges näst största stålproducent med en årsproduktion på 400 000 ton och svarade för 30 % av landets export av valsade stålprodukter. I slutet av 1970-talet var dock företaget ständigt förlustdrabbat och stålverket i Luleå förhållandevis omodernt. Efter riksdagsbeslut bestämdes att NJA, Domnarvets Jernverk och Oxelösunds Järnverks AB, alla tre med stora lönsamhetsproblem, skulle samordnas i ett företag: Svenskt Stål AB. 1 januari 1978 var omstruktureringen klar, och NJA:s tid som självständigt bolag var över.

1947 hade NJA 225 arbetare. Vid mitten av 1951 hade företaget cirka 1 550 anställda, varav 1 250 var arbetare. Utöver det fanns 600 byggnadsarbetare kopplat till NJA men anställda i utomstående företag.

1942 köpte Norrbottens Järnverk AB Stora Uttervik mangangruva. Brytning av mangan skedde från 1944 till 1953, och avslutades på grund av att manganhalten i den brutna malmen var för låg och lönsamheten inte var hög nog.

Verkställande direktörer

Se även

Källor

Noter

  1. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1947–1955). Svensk uppslagsbok. "21" (2). Malmö: Baltiska förlaget. sid. 434. Libris 11112 
  2. ^ Svensk industrikalender 1947, Tjugonionde årgången, Utgiven av Sveriges Industriförbund sida 404
  3. ^ Mattsson, Dan. ”Mangangruvan”. Tunaberg - Gruvmuseet. Arkiverad från originalet den 27 september 2021. https://web.archive.org/web/20210927215624fw_/http://tunaberg.se/mangan.htm. Läst 4 oktober 2014. 
  4. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1947–1955). Svensk uppslagsbok. "21" (2). Malmö: Baltiska förlaget. sid. 436. Libris 11112 
  5. ^ ”"Han räddade svensk stålindustri"”. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201031801/http://www.nsd.se/nyheter/lulea/han-raddade-svensk-stalindustri-9851450.aspx. Läst 27 november 2017. 

Illustrationsbehov Norrbottens län Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.