Nille Lindgren

I dagens värld har Nille Lindgren blivit ett ämne av intresse och diskussion för många människor. Oavsett om det beror på dess relevans i dagens samhälle, dess inverkan på arbetslivet eller dess betydelse i människors dagliga liv, är Nille Lindgren ett ämne som inte lämnar någon oberörd. Under åren har Nille Lindgren och dess implikationer diskuterats, vilket genererat motstridiga åsikter och ett växande intresse för att förstå dess inverkan på olika områden. I den här artikeln kommer vi att undersöka ämnet Nille Lindgren på djupet och dess olika aspekter, och analysera dess innebörd, betydelse och möjliga konsekvenser i framtiden.

Nille Lindgren
Född24 juni 1946
Västerås, Sverige
Död15 augusti 2021 (75 år)
Simrishamn, Sverige
Medborgare iSverige
SysselsättningÖversättare
Utmärkelser
Elsa Thulins översättarpris (2016)
Redigera Wikidata

Nils Åke Reinhold (Nille) Lindgren, född 24 juni 1946 i Västerås, död 15 augusti 2021 i Simrishamn, var en svensk översättare.

Nille Lindgren översatte från 1983 omkring 125 böcker från engelska, huvudsakligen skönlitteratur och biografier. Bland författare han översatte märks Alain de Botton och Reginald Hill. 2017 tilldelades Lindgren Elsa Thulins översättarpris 2016 för en framstående översättargärning.

Översättningar (urval)

  • Paula Gosling: Blues för vänster hand (Loser's blues) (Wahlström & Widstrand, 1983)
  • Elmore Leonard: LaBrava (LaBrava) (Wahlström & Widstrand, 1985)
  • Lawrence Sanders: Den tredje dödssynden (The third deadly sin) (Wahlström & Widstrand, 1987)
  • John Irving: En bön för Owen Meany (A prayer for Owen Meany) (Gedin, 1989)
  • James Lee Burke: Neonregnet (The neon rain) (Wiken, 1991)
  • Douglas Adams: I stort sett menlös: del 5 i Liftarens guide-trilogin (Mostly harmless) (Bonnier Alba, 1993)
  • Joseph Heller: Slutspel (Closing time) (Gedin, 1995)
  • Gitta Sereny: Albert Speer och sanningen (Albert Speer: his battle with truth) (Bonnier Alba, 1997)
  • Joyce Carol Oates: Brudgummen (The Barrens) (Natur och kultur, 2002)
  • Colm Tóibín: Mästaren (The master) (Bonnier, 2005)
  • Gary Shteyngart: Absurdistan (Absurdistan) (Natur och kultur, 2007)
  • Michael Ondaatje: Kattens bord (The cat's table) (Natur och kultur, 2012)
  • Richard Ford: Kanada (Canada) (Bromberg, 2013)
  • Masha Gessen: Ord kan krossa betong: berättelsen om Pussy Riot (Words will break cement) (översatt tillsammans med Thomas Grundberg, Bromberg, 2014)

Källor

  1. ^ Dagens Nyheter, 2021, dödsannons .
  2. ^ Svenskt översättarlexikon: Elsa_Thulin-priset, läst: 25 augusti 2021.
  3. ^ Elisabeth Lindgren Edh; Clas Lindgren (3 september 2021). ”Till minne – Nille Lindgren”. Vestmanlands Läns Tidning. https://www.vlt.se/artikel/till-minne-nille-lindgren. Läst 3 september 2021.  Avser födelseort, dödsdatum och dödsort.
  4. ^ ”Elsa Thulin-priset till Nille Lindgren”. Sveriges Författarförbund. 3 maj 2017. https://forfattarforbundet.se/elsa-thulin-priset-till-nille-lindgren/. Läst 25 augusti 2021. 
  5. ^ Pristagare 2016 Nille Lindgren Läst 12 oktober 2021.

Externa länkar

Auktoritetsdata