Moçambikiska självständighetskriget

I dagens artikel kommer vi att utforska Moçambikiska självständighetskriget, en figur/ämne/händelse/etc. som har fångat uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen. Under de senaste decennierna har Moçambikiska självständighetskriget spelat en betydande roll i samhället, oavsett om det är genom dess inflytande på konst, politik, teknik eller något annat intresseområde. I denna omfattande analys kommer vi att undersöka effekten av Moçambikiska självständighetskriget på våra liv, såväl som dess utveckling över tid. Med expertutlåtanden och relevant data strävar vi efter att belysa de olika aspekterna som gör Moçambikiska självständighetskriget till ett ämne av utbrett intresse, så att våra läsare bättre kan förstå dess betydelse i dagens värld.

Moçambikiska självständighetskriget
Del av Kalla kriget och Portugals kolonialkrig
Ägde rum 25 september 1964 – 8 september 1974 (eldupphör) 25 juni 1975 (självständighet)
Plats Moçambique
Resultat Eldupphör och Moçambiques självständighet efter vänsterorienterade Nejlikerevolutionen i Lissabon.
Stridande
Portugal Portugal Moçambique FRELIMO
Befälhavare och ledare
Portugal António Augusto dos Santos (1964–69),
Portugal Kaúlza de Arriaga (1969–74) 		Moçambique Eduardo Mondlane (1962–69),
Moçambique Filipe Samuel Magaia (1964–66),
Moçambique Samora Machel (1969–75)
Styrka
50 000 den 17 maj 1970 ~10 000–15 000
Förluster
3 500 döda 10 000–35 000 döda
Civila förluster:
~50 000 döda

Moçambikiska självständighetskriget var en väpnad konflikt mellan gerillastyrkor ur moçambikiska befrielsefronten eller FRELIMO (portugisiska: Frente de Libertação de Moçambique) och Portugal. Kriget startades officiellt den 25 september 1964 och avslutades med ett eldupphör den 8 september 1974 som resulterade i en framförhandlad självständighet 1975.

Portugals krig mot självständiga gerillakrigare i dess 400 år gamla afrikanska territorier utbröt i Angola 1961. I Moçambique utbröt konflikten 1964 som en följd av oro och frustration bland många inhemska moçambikier som uppfattade utländskt styre som en form av exploatering och dålig behandling. Detta tjänade bara till ytterligare portugisiska ekonomiska intressen i regionen. Många moçambikier harmades även över Portugals politik gentemot den inhemska befolkningen, vilket resulterade i diskriminering, traditionell livsstil blev svår för många afrikanska infödingar och begränsad tillgång till portugisisk utbildning och kvalificerade anställningar. Allteftersom framgångsrika självbestämmande rörelser spred sig över Afrika efter andra världskriget blev många moçambikier successivt nationalistiska till synsättet och alltmer frustrerade av nationens fortsatta underkastelse till utländskt styre. Å den andra sidan reagerade många enkulturella infödda afrikaner som var fullt integrerade i den portugisregerade sociala organisation Portugisiska Moçambique, särskilt de från städerna, på de independentiska anspråken med en mix av obehag och misstänksamhet. Territoriets etniska portugiser, som omfattade de flesta av de styrande myndigheterna, svarade med en ökad militär närvaro och snabba utvecklingsprojekt.

En massexil av Moçambiques politiska intelligentia till grannländerna fungerade som tillflyktsorter varifrån radikala moçambikier kunde planera åtgärder och underblåsa de politiska oroligheterna i sitt hemland. Bildandet av den moçambikiska gerillaorganisationen FRELIMO och stöd från Sovjetunionen, Kina och Kuba genom vapen och rådgivare, ledde till våldsutbrottet som skulle pågå i över ett decennium.

Ur militär synvinkel höll den portugisiska reguljära armén övertaget under hela konflikten mot de independentiska gerillastyrkorna. Trots deras utsatta ställning segrade FRELIMO-rebellerna efter en vänsterorienterad militärkupp i Lissabon som störtade diktaturen i Portugal. Moçambique lyckats uppnå självständighet den 25 juni 1975 efter statskuppen i Portugal känd som Nejlikerevolutionen, vilket innebar ett slut på 470 år av portugisiskt kolonialstyre i den östafrikanska regionen. Enligt revolutionshistoriker drevs militärkuppen i Portugal delvis av protester avseende de portugisiska truppernas behandling av vissa delar av den lokala moçambikiska befolkningen. Ett ökat kommunistiskt inflytande över den grupp portugisiska militära rebeller som ledde militärkuppen i Lissabon, tillsammans med kritiken från det internationella samfundet mot Portugals kolonialkrig i allmänhet, ses som de främsta orsakerna till det slutliga resultatet.

Se även

Referenser

  1. ^ Leonard, Richard W. (1974). (på engelska)Issue: A Journal of Opinion 4 (2): sid. 38. 
  2. ^ Westfall, William C. (1 april 1984) (på engelska). Mozambique-Insurgency Against Portugal, 1963–1975. Marine Corps Command and Staff College. http://www.globalsecurity.org/military/library/report/1984/WCW.htm. Läst 15 februari 2007 
  3. ^ Opello, Jr., Walter C. (1974). (på engelska)Issue: A Journal of Opinion 4 (2): sid. 29. 
  4. ^ ”Mid-Range Wars and Atrocities of the Twentieth Century” (på engelska). Users.erols.com. http://users.erols.com/mwhite28/warstat4.htm. Läst 4 december 2007. 
  5. ^ Newitt, Malyn D.D.. ”Mozambique” (på engelska). Encarta. Arkiverad från originalet den 1 november 2009. https://www.webcitation.org/5kx3JX4sW?url=http://encarta.msn.com/encnet/refpages/RefArticle.aspx?refid=761571212. Läst 10 mars 2007. 
  6. ^ Wright, George (1996) (på engelska). The Destruction of a Nation. ISBN 0-7453-1029-X 
  7. ^ Mailer, Phil (1977) (på engelska). Portugal – The Impossible Revolution?. ISBN 0-900688-24-6 
  8. ^ Lloyd-Jones, Stewart (1 november 2011). ”Portugal's history since 1974” (på engelska) (PDF). ISCTE, Lissabon: Centro de Documentação 25 de Abril, Universitetet i Coimbra. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171019151429/http://www1.ci.uc.pt/cd25a/media/Textos/portugal-since-1974.pdf. Läst 30 oktober 2011. ”The Portuguese Communist Party (PCP–Partido Comunista Português), which had courted and infiltrated the MFA from the very first days of the revolution, decided that the time was now right for it to seize the initiative. Much of the radical fervour that was unleashed following Spínola's coup attempt was encouraged by the PCP as part of their own agenda to infiltrate the MFA and steer the revolution in their direction.” 

Externa länkar