Marinregementet

Ämnet Marinregementet är ett ämne som har skapat stort intresse genom åren, både bland experter och allmänhet. Relevansen av Marinregementet i det aktuella sammanhanget kan inte förbises, eftersom det påverkar olika aspekter av det dagliga livet, från hälsa till politik. Den här artikeln syftar till att erbjuda en komplett och uppdaterad vision av Marinregementet, som tar upp dess implikationer, dess utveckling över tid och de framtida perspektiv som föreställs kring detta ämne. Genom en detaljerad och rigorös analys försöker vi ge läsaren ett tydligt och berikande panorama som gör att de till fullo kan förstå vikten av Marinregementet idag.

Marinregementet
Uniformer för flottan och Marinregementet (längst till höger) vid 1860-talets mitt.
Information
Datum1824–1886
LandSverige
FörsvarsgrenMarinen [a]
EfterföljareBlekinge bataljon
StorlekRegemente
HögkvarterKarlskrona garnison
FörläggningsortKarlskrona
Stockholm
Göteborg
ÖvningsplatsWämö slätt
SegernamnHogland
Svensksund
Befälhavare
RegementschefCarl Verner von Heidenstam [b]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga
Förbandsfana m/1867

Marinregementet var ett sjöartilleriförband inom svenska flottan som verkade i olika former åren 1824–1886. Förbandsledningen var förlagd i Karlskrona garnison i Karlskrona.[1]

Historia

Garnisonstruppen vid flottan kallades i äldre tider marinjärer, och av dessa fanns ett regemente bestående av 1 400 man, vilket 1766 minskades till 700, som med tiden dels blev volontärer, dels kofferdibåtsmän. Ett nytt volontärregemente på 400 man uppsattes 1789 och ännu ett bestående av 1 000 man kallat Storamiralens regemente samma år. Efter slutet av Gustav III:s ryska krig sammanslogs regementena till två på tillsammans 1 500 man, vilka bedrev garnisonstjänst i Karlskrona; ett kompani var dock förlagt till Göteborg, senare flyttades ett kompani till Stralsund. I stället uppsattes på Pommerska kammarens bekostnad ett nytt kompani. Slutligen fanns i Karlskrona två regementen med volontärer, i Stockholm ett och i Göteborg ytterligare ett.

Dessa förvandlades 1824 till Sjöartillerikåren på 874 man fördelat på 10 kompanier, av vilka sju förlades i Karlskrona, två i Stockholm och ett i Göteborg. Sjöartillerikåren skulle i fredstid utöva garnisonstjänst vid flottans stationer och där bedriva artilleriarbeten. Dess ändamål skulle vara att utbilda goda artillerister men den skulle övas både som infanteri och som artilleri. Sjöartillerikåren förvandlades 1832 till Sjöartilleriregementet på 800 man i 10 kompanier och med ungefär samma tjänstgöring som den förra kåren, varjämte regementet skulle utgöra stam för Blekinge läns beväring. Regementet förlades i garnison i Karlskrona, dit även kompanierna från Stockholm och Göteborg förflyttades.

År 1845 förändrades Sjöartilleriregementet till Marinregementet, med i huvudsak samma uppgifter som det förra. Marinregementet överflyttades med 1872 års ingång från sjö- till lantförsvaret och skulle sedan dras in i mån av personalens avgång. Vid uppsättningen av Blekinge bataljon 1886 överfördes de flesta kvarvarande officerarna och underofficerarna dit, varefter Marinregementet avvecklades.

Förläggningar och övningsplatser

När Sjöartillerikåren omorganiserades till Sjöartilleriregementet och förlades till Karlskrona förlades regementet till kasern Sparre och vapenövades på Wämö slätt. År 1872 överfördes Marinregementet till infanteriet på indragningstat, men förlades till samma kasern. Kasern Sparre överlämnades 1889 till Flottan.[1]

Förbandschefer

Namn, beteckning och förläggningsort

Namn
Sjöartillerikåren 1824-??-?? 1832-??-??
Sjöartilleriregementet 1832-??-?? 1845-11-27
Marinregementet 1845-11-28 1886-12-31
Förläggningsorter och detachement
Karlskrona garnison (F) 1832-??-?? 1886-12-31

Galleri

Referenser

Anmärkningar

  1. ^ Åren 1872–1886 tillhörde regementet armén och infanteriet.
  2. ^ Carl Verner von Heidenstam var regementes sista chef.

Noter

  1. ^ Kjellander (2007), s. 212-213

Tryckta källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Marinregementet, 1904–1926.