I den här artikeln kommer vi att utforska Maria de Lourdes Pintasilgo på djupet och ta upp olika aspekter relaterade till detta ämne. Vi kommer att analysera dess inverkan på samhället, dess relevans idag och dess utveckling över tid. På samma sätt kommer vi att undersöka de olika åsikter och perspektiv som finns kring Maria de Lourdes Pintasilgo, och erbjuda en heltäckande och balanserad vision. Genom ett multidisciplinärt förhållningssätt kommer historiska, sociologiska, ekonomiska och kulturella aspekter att tas upp, i syfte att ge läsaren en komplett och berikande förståelse för Maria de Lourdes Pintasilgo. Dessutom kommer fallstudier, vittnesmål och relevant data att presenteras som kommer att bidra till att berika denna utforskning. Missa inte denna kompletta utredning om Maria de Lourdes Pintasilgo!
Maria de Lourdes Pintasilgo | |
![]() | |
Född | 18 januari 1930[1][2][3] Abrantes, Portugal |
---|---|
Död | 10 juli 2004[4][1][2] (74 år) Lissabon, Portugal |
Begravd | Prazeres begravningsplats[5] |
Medborgare i | Portugal |
Utbildad vid | Instituto Superior Técnico Lissabons tekniska universitet ![]() |
Sysselsättning | Politiker[6], ingenjör |
Befattning | |
Portugals premiärminister Portugals femte konstitutionella regering (1979–1980) Europaparlamentariker andra Europaparlamentet, Portugal (1987–1989)[7] | |
Politiskt parti | |
Partido Renovador Democrático Socialistpartiet | |
Utmärkelser | |
Storkorset av Henrik Sjöfararens orden (1994)[8] Storkors av Kristi militärorden[8] Storkors av Portugals frihetsorden[8] | |
Namnteckning | |
![]() | |
Redigera Wikidata |
Maria de Lourdes Pintasilgo, född 18 januari 1930 i Abrantes, död 10 juli 2004 i Lissabon, var Portugals premiärminister 1979–1980. Hon var den första, och hittills enda kvinnan på denna post i Portugal och den andra i Europa.[9]
Pintasilgo, som var dotter till en ullhandlare, började tidigt kämpa för kvinnors rättigheter. Hon studerade kemi och naturvetenskap på universitetet och arbetade som ingenjör vid Portugals kärnkraftsmyndighet. Hon var motståndare till fascismen, men också djupt religiös och valdes till ordförande för den katolska kvinnoföreningen Graal år 1952.[10]
År 1965 utsågs hon till representant för Vatikanen och kontaktperson i frågor om kvinnors rättigheter och social utveckling och samarbetade bland annat med Spaniens regering. Hon blev socialminister år 1975 och fortsatte att arbeta för jämlikhet under sin tid som premiärminister med fokus på utbildning och hälso- och sjukvård. Hon blev premiärminister 1979.
Hon valdes in i Europaparlamentet för Socialistpartiet år 1987.[10]