I den här artikeln kommer vi att grundligt utforska Livstidssenator och dess inverkan på olika aspekter av vardagen. Livstidssenator har varit föremål för debatt och intresse inom olika studieområden, från psykologi till ekonomi, och dess inflytande sträcker sig över olika tider och kulturer. På dessa sidor kommer vi att undersöka de olika aspekterna av Livstidssenator och hur det har format vår värld på sätt som ofta går obemärkt förbi. Från sin roll i beslutsfattandet till dess inflytande på samhället har Livstidssenator visat sig vara ett ämne av stor relevans och intresse för både forskare och nyfikna. Så gör dig redo att fördjupa dig i den fascinerande världen av Livstidssenator och upptäck dess många aspekter.
En livstidssenator är en senator vald eller utnämnd på livstid. Systemet tillämpas i flera länder. År 2013 var 6 av 321 italienska senatorer, 4 av 47 burundiska senatorer och samtliga ledamöter i brittiska överhuset (med undantag för de 26 biskoparna, som har sina platser fram till att de går i pension vid 70 års ålder) sina platser på livstid. Flera sydamerikanska länder brukade upphöja tidigare presidenter till livstidssenatorer, men har sedermera upphört med detta.
I Italien utnämns en senatore a vita av presidenten "för framstående patriotiska förtjänster inom det sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller litterära området". Tidigare presidenter är livstidssenatorer ex officio.
Den italienska författningen begränsar antalet livstidssenatorer, bortsett från tidigare presidenter, till fem. De har samma rättigheter som valda senatorer, inklusive rösträtt i senaten och behörighet att väljas till senatens talman. Deras mandatperiod tar inte slut när senaten upplöses.
Alla italienska presidenter bortsett från Oscar Luigi Scalfaro har gjort minst en utnämning av livstidssenator. Luigi Einaudi utnämnde åtta senatorer.
Den 18 september 2024 fanns det fem livstidssenatorer:
Tidigare livstidssenatorer:
Medlemmar av den kanadensiska senaten utnämndes på livstid fram till 1965. Senare utnämnda senatorer avgår senast när de fyller 75 år.
En rad sydamerikanska länder har gett tidigare presidenter rätt till en plats i senaten på livstid (senador vitalicio). Enär ordningen ansetts som odemokratisk har den avskaffats i de flesta länder. Paraguay har fortfarande en sådan ordning, men livstidssenatorerna har ej rösträtt. I Venezuela fanns ordningen från 1961 till 1999, i Peru från 1979 till 1993 och i Chile från 1980 till 2005. Augusto Pinochet var livstidssenator i Chile fram till 2000, men tilldömdes att bli fråntagen sin plats.
Under tredje franska republiken bestod den franska senaten av 300 medlemmar, och av dessa var 75 oavsättliga (sénateurs inamovibles). Ordningen infördes 1875 och avskaffades för nya senatorer 1884, ehuru redan utnämnda behöll sina platser. Den siste franske livstidssenatorn, Émile Deshayes de Marcère, dog 1918. Tillhopa fanns det 116 livstidssenatorer.[4]