Idag är Kolerakyrkogård ett ämne av stort intresse och relevans i samhället. I decennier har Kolerakyrkogård varit föremål för debatt och forskning, genererat motstridiga åsikter och orsakat betydande förändringar inom olika områden. I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i komplexiteten i Kolerakyrkogård och utforska dess olika perspektiv och konsekvenser i våra dagliga liv. Vi kommer att titta på hur Kolerakyrkogård har utvecklats över tiden och hur det fortsätter att påverka vårt samhälle idag. Dessutom kommer vi att ta upp de utmaningar som Kolerakyrkogård presenterar, samt möjliga lösningar och strategier för att möta dem. Följ med oss i denna spännande utforskning av Kolerakyrkogård och upptäck dess otaliga aspekter!
En kolerakyrkogård var en typ av massgrav, där människor begravdes som avlidit under koleraepidemier. Gravarna kunde rymma många kistor.
Kolera var i början av 1800-talet en mycket dödlig sjukdom, med återkommande epidemier. Eftersom orsaken till sjukdomen var okänd begravdes de ofta utanför de vanliga kyrkogårdarna och på platser där det inte fanns så mycket människor
I Frankrike utfärdade Napoleon Bonaparte 1804 ett dekret, Décret Impérial sur les Sépultures, (kallas även Edict of Saint-Cloud) som ämnade att modernisera begravningarna. Det blev förbjudet att begrava någon inne i en kyrka, tempel, sjukhus eller liknande byggnad och det blev också förbjudet att anlägga kyrkogårdar innanför stadsmurarna.
Även i Italien införde man reglerna som hade utfärdats i Frankrike och fick därigenom ett flertal kolerakyrkogårdar i anslutning till städerna.
När städer i USA drabbades av kolerapandemier användes befintliga kyrkogårdar men resulterade likväl i massgravar eftersom så många människor dog på mycket kort tid.
År 1831 beslutades det i en kungörelse att särskilda kyrkogårdar, avsides belägna, skulle inrättas där de som avlidit i kolera kunde begravas. År 1834 drabbades Sverige av en stor koleraepidemi och många kolerakyrkogårdar härstammar från detta år.
En kolerakyrkogård betraktas i de flesta fall som en fast fornlämning och skyddas därmed enligt kulturmiljölagen (KML).
Blekinge:
Bohuslän:
Dalarna:
Dalsland:
Gotland:
Halland:
Norrbotten:
Skåne:
Småland:
Södermanland:
Uppland:
Värmland:
Västerbotten:
Västergötland:
Västmanland:
Ångermanland:
Östergötland: