Klangfärg

I den här artikeln kommer vi att utforska effekten av Klangfärg på olika aspekter av det samtida samhället. Från dess inflytande på populärkulturen till dess relevans i akademin har Klangfärg genererat omfattande debatt och kontroverser som förtjänar att analyseras i detalj. På dessa sidor kommer vi att analysera de olika perspektiven som finns kring Klangfärg och hur det har format det nuvarande landskapet. På samma sätt kommer vi att undersöka dess historiska roll och dess projektion in i framtiden, för att förstå dess verkliga omfattning och innebörd i våra dagliga liv.

Klangfärg, även timbre, är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument, eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. Klangfärgen påverkas framförallt av antalet, styrkan och frekvensen av de övertoner som tillsammans med grundtonen bildar klangen, men även av till exempel tonansatsen och formanterna. Ju högre och starkare deltoner, desto skarpare klangfärg.

Vokalkvalitet

I ett spektrogram kan man se formanterna i olika vokaler. Här en manlig talare som säger . De mörkare partierna i spektrogrammet är de klangfulla a-ljuden.

När det gäller klangfärgen hos vokaler används även synonymen vokalkvalitet. Akustiskt sett består alla språkljud av klanger, brus och tystnader. Vokalerna består av ett flertal klanger jämförbara med ett ackord på ett instrument. De allra klangfullaste ljuden är just vokalerna.

Se även

Källor

Noter

  1. ^ Arlinger, Stig (2001). Ljuv musik och öronproppar: om hörsel, musik och hörselskador. Prevent. ISBN 9175227258 
  2. ^ Engstrand (2004). s. 42

Allmänna källor

  • Bonniers Musiklexikon, s. 248. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 2003. ISBN 91-0-057504-6 
  • Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur

Externa länkar