I den här artikeln kommer vi att utforska den fascinerande världen av Jules Vandenpeereboom, ett ämne som har fångat uppmärksamheten och intresset hos människor runt om i världen. Med en rik historia och betydande inflytande på olika aspekter av det dagliga livet har Jules Vandenpeereboom spelat en grundläggande roll i samhället över tid. Genom en djupgående analys kommer vi att undersöka de olika aspekterna och dimensionerna av Jules Vandenpeereboom, från dess ursprung och utveckling till dess inverkan idag. Oavsett om du är expert på Jules Vandenpeereboom eller bara går in på det här ämnet kommer den här artikeln att ge dig värdefull information och unika perspektiv som gör att du bättre kan förstå dess betydelse och relevans i dagens värld.
Jules Vandenpeereboom | |
![]() | |
Född | 18 mars 1843 Kortrijk, Belgien |
---|---|
Död | 6 mars 1917 (73 år) Anderlecht, Belgien |
Medborgare i | Belgien |
Utbildad vid | Katolska universitetet i Leuven ![]() |
Sysselsättning | Politiker, advokat |
Befattning | |
Municipal councillor in Belgium (1872–1884) Ledamot av Belgiens representantkammare (1878–1900) Belgiens mobilitetsminister Malou II government, Beernaert government, de Burtlet government, de Smet de Naeyer I government och Vandenpeereboom Government (1884–1899) Belgiens försvarsminister (1896–1899) Belgiens premiärminister (1899–1899) Ledamot av Belgiens senat (1904–1917) | |
Politiskt parti | |
Konfessionella katolska partiet | |
Föräldrar | Henri Louis Ange Vandenpeereboom Sophie Marie Josèphe Delacroix |
Utmärkelser | |
Statsminister i Belgien (1900) Storkorset av Karl III:s orden Storofficer av Hederslegionen Storkorset av Kristusorden Riddare av Leopoldorden | |
Redigera Wikidata |
Jules Vandenpeereboom född den 18 mars 1843 i Courtrai, död den 6 mars 1917, var en belgisk politiker (katolik).
Vandenpeereboom invaldes 1878 i deputeradekammaren, där han kraftigt bekämpade den liberala regeringen Frère-Orban, blev 1884 minister för järnvägar, post och telegraf i den klerikala ministären under Jules Malou och kvarstod på denna post i kabinetten Beernaert och de Smet de Naeyer. Han var bland annat ansvarig för att under 1891-1893 införa tvåspråkiga frimärken i Belgien. Den 24 januari 1899 blev han själv konseljpresident (premiärminister) i en ministär, som redan den 5 augusti samma år föll på ett försök att införa proportionell representation. Han drog sig då tillbaka från det politiska livet.
|