I dagens värld har Ivo Linna blivit ett ämne för ständigt intresse och debatt. Vare sig i personliga, sociala eller globala termer har Ivo Linna fått betydande relevans i människors dagliga liv. Dess effekter märks inom olika områden, oavsett om det är inom politik, ekonomi, kultur eller teknik. Ivo Linna har blivit ett nyckelelement i beslutsfattande och beslutande av åtgärder på individuell och kollektiv nivå. I den här artikeln kommer vi att utforska betydelsen och inverkan av Ivo Linna i vårt nuvarande samhälle, samt diskutera olika perspektiv och tillvägagångssätt relaterade till detta ämne.
Ivo Linna | |
Ivo Linna 2011 | |
Född | 12 juni 1949 |
---|---|
Bakgrund | ![]() |
Genrer | Rock Pop |
Skivbolag | Hitivabrik Eesti Rahvusringhääling |
Artistsamarbeten | Apelsin Rock Hotel |
Utmärkelser
Vita stjärnans orden, fjärde klass |
Ivo Linna, född 12 juni 1949 i Kuressaare, är en estnisk rock- och popsångare.
Linna studerade estnisk filologi vid universitetet i Tartu 1967-1969. Under 1970- och 80-talen sjöng han med flera estniska rockgrupper, däribland Apelsin (1975-1980) och Rock Hotel (sedan 1978). Han var en av de artister som deltog aktivt i den sjungande revolutionen under slutet av 1980-talet som ledde till Estlands och de övriga baltstaternas självständighet från Sovjetunionen.
1994 deltog Linna i den estniska uttagningen till Eurovision Song Contest (Eurolaul), där han framförde bidraget Elavad pildid (3:e plats).[1] Han återkom till uttagningen 1996 och framförde bidragen Lihtne viis (tillsammans med Kadi-Signe Selde, 12:e plats) och Kaelakee hääl (tillsammans med Maarja-Liis Ilus).[2] Han vann med den senare och i Eurovision Song Contest samma år kom de på 5:e plats med 94 poäng. Han deltog åter i Eurolaul 1998 och framförde bidraget Andesta i en duett med Evelin Samuel (6:e plats).[3] I Eurolaul 2002 framförde han bidraget Computer-love tillsammans med Ivetta Kadakas och Veikko Lattu och kom på 10:e och sista plats.[4]
2000 tilldelades han Vita stjärnans orden av 4:e graden av Estlands president Lennart Georg Meri.[5]